Magi!

Känslan när Karma just vänt ryggen till och kallsinnigt går sin väg med den dyrbara lilla skatt hon just tagit ifrån mig.

Men plötsligt vänder sig om, ler och bestämmer sig för att bespara mig den här avbetalning..

Rikedom!

Memory Lane

Det är både på gott och ont som konversationer på Fejjan sparas i evigheter. Igår scrollade jag ner till dom äldsta meddelanden som fanns sparade och det blev en rejäl känslostorm!

Bland annat fanns där mannen som jag inte alls känner, men som för några år sedan, genom Fejjans outgrundliga vägar hade fått se en uppdatering om att jag bytt profilbild och därefter skrev till mig att han tyckte att jag var kusligt lik Lovely Sis. Dom hade gått i samma klass och när jag nu återigen såg vad han skrev gjorde hjärtat kullerbyttor av både saknad och stolthet.

Därutöver hittade jag meddelanden från en person som var väldigt viktigt för mig under åren jag gick i gymnasiet. Hen kontaktade mig 2010 och vi utbytte lite tankar innan allt återigen rann ut i sanden.


Det känns ibland som att jag fram till ca 2012 varen helt annan person. Jag kunde känna lycka och jag kände ett driv som var helt omöjligt att stoppa. Kanske är det i detta jag ska hitta kraften att gå vidare...

Slutligen fanns ett meddelande som jag helt glömt bort. Jag har skrivit till en mycket omtyckt kurskamrat med vilken vi hade svårt att hålla kontakten under en flera dagar lång utbildning i Stockholm. Jag fick, som ni ser, förklaringen en tid efteråt. Stackars den tjejen alltså... Vi var många som gick  utbildningen och det var väldigt få timmar som vi sov, hahaha!


Trist, tomt och tyst

Under mellandagarna och fram till nyår har det varit livat i Borgen. Egentligen var jag inställd på att tomheten skulle göra entré redan på nyårsafton men mina planer ändrades och istället för en kväll med Bingolotto fick jag helt otippat besök av den sötaste. Ett perfekt tillfälle att äntligen få öppna champagnen jag fick när jag fyllde 30!


Och den var gooood! och kvällen var bra och inte förän min gäst åkte hemmåt vid lunchtid igår började tomheten smyga sig på. Jag motade undan känslan med ett skift på hemmet, men när jag kom hem på kvällen möttes jag av vemodet redan innanför dörren. Idag känns det som att livet är som vanligt igen, som om inget av det har hänt... Välkommen vardagen!



26e December

Dagen då Elis registrerade sig i bostadsköer.

Det känns vemodigt och nödvändigt på samma gång. Nu återstår bara för framtiden att utvisa om det behövs eller ej...


Ytterligheter

Under natten till idag var jag och en kompis från skolan inkvarterade hos en mycket god vän till mig.

Inte nog med att vi fick sovplats i en egen övernattningslägenhet, vi bjöds på middag med efterrätt, färdigbäddade sängar och sjuts ända fram till universitetet imorse. Allt för att vi enbart skulle behöva fokusera på tentan.


Jag vet inte vad jag gjort för att förtjäna en så här fin vän i mitt liv men jag är rörd av tacksamhet för det.

Under kvällen hade jag inte tillfälle att kolla igenom flödet i mobilen men däremot fanns desto mer information som låg i pipeline när jag vaknade. Ett helt ofattbart terrordåd har inträffat i Paris och jag har ännu inte riktigt fått grepp om vad som hänt. Eller egentligen, av det jag hunnit ta del av verkar det väl snarare som att det inte kommer att vara möjligt att förstå detta på något sätt.

Vad är det som händer i världen? :'( 

Allhelgona


Aldrig ska jag sluta älska er <3

Sånna man saknar

För någon vecka sedan träffade jag en av kokerskorna som jag jobbade med under mitt vikariat som kostchef.

Jag blev så glad att se henne och hon sa till mig att jag skulle komma förbi och hälsa på någon dag under höstlovet.

Jag skulle ju jobba endel så jag sa att fredag passade bra och idag har jag alltså varit där.
När jag kom dit var dom i full färd med att lägga sista handen på en äppelpaj som vi skulle ha till kaffet och det är banne mig så att hjärtat smälter!


Åren som chef var dom tuffaste jag hittills haft i mitt yrkesliv men någonstans vill jag absolut inte vara utan det. Jag fick lära mig så mycket, jag fick bevisa så mycket men jag fick också en helt unik chans att lära känna en hel drös fantastiska människor.

Visst var det många besvikelser och visst hade jag ibland önskat att jag fått en ärlig chans men det var också många fantastiska stunder med dem som ville att jag skulle lyckas. Som hjälpte mig över hinder som bara Gud vet hur länge jag hade fått kämpa med om det inte varit för dom här personerna.

Den dagen jag omotiverat och framförallt utan konstruktivitet börjar klaga och gnälla på någon av mina chefer igen - fly mig en tidsmaskin och ställ in den på any day mellan 2011 och 2014!

Det svåraste i livet

Det är svårt att ta avsked från människor som man helst vill hålla fast vid. Ändå måste vi göra det ibland.. igår var det dags att ta farväl av morfar.

Det har varit en jobbig höst för mig och jag har inte riktigt hunnit med på något plan. Minst av allt att sörja morfar.


Igår morse så kroppen ifrån och när jag öppnade ögon för att stiga upp och göra mig iordning för begravningen snurrade hela världen för mina ögon. Jag kunde inte fästa blicken och efter ett första försök att sätta mig sängkanten hade jag inget annat val än att lägga mig igen.

En stund senare gjorde jag ett nytt försök. Kom ut till badrummet, men huvudet sprängde, benen skakade och allt fortsatte att snurra så jag hade inget annat val än att återvända till sängen.

Efter att jag pratat med mamma och gett mig fan på att jag skulle vara med på ceremonin så tog jag mig upp igen. Håret fick förbli otvättat, jag vågade inte ställa mig i duschen ifall jag skulle svimma och slå sönder min tand igen. Istället satt jag på toalettlocket och hängde över handfatet under tiden som jag tvättade och sminkade mig.

Jag kom iväg och redan i bilen kändes det bättre. Stress. Sorg. Det skrämmer mig vad det kan göra med oss!


Prästen höll ett vackert minnestal om morfar men ord kan aldrig göra en människa rättvisa
 Han var så mycket mer än några nedskrivna rader...

Det gör mig ont att aldrig få prata med honom igen, lyssna till hans kloka tankar om allt han läst i sina älskade böcker.


Jag har svårt att föreställa mig hur livet ser ut när  varken mormor eller morfar finns tillhands men det är tyvärr något jag kommer att bli tvungen att lära mig...


Rosarasande

En av bloggarna jag följer är Monas universum, det är väldigt mycket produktreklam i den bloggen, men det det går att att klicka i "markera som läst" på bloglovin så det funkar tycker jag.

Vad som är bra med Mona är att hon aldrig låtsas som att hon skriver om saker som av en händelse, utan hon är ärlig med att det är reklam när det är det.

Idag skrev hon om sitt samarbete med rosa bandet...


Utifrån det här inlägget kan jag bara dra en slutsats. "Det funkar alltså som så att en del av försäljningen av dessa rosamärkta produkter går till Cancerfonden"

Ok.

Men det funkar uppenbarligen även så att det läggs rätt mycket pengar på att bjuda mer eller mindre kända människor prylar i överflöd.


Här kommer därför mitt förslag: ge fan i att konsumera en massa onödig dret och sätt själv in hela den summan du tänkt spendera direkt till cancerfonden.

Tack för mig.



Bara gör't

Tänker du också ibland att du borde ge en komplimang till någon men ändå låter tillfället gå dig förbi?

Det gör jag ofta... Alldeles för ofta! Speciellt när någon annan "hinner före", då har jag svårt att hänga på utan att det börjar kännas påklistrat.

Men så ibland kommer en chans jag bara inte kan blunda för. Så var det i fredags då jag fick så väldigt bra bemötande och hjälp när jag ringde till Adlibris angående en beställning jag gjort.


Så istället för att gräma sig över alla komplimanger man aldrig gett, kan man glädjas över dom uppmuntrande ord man faktiskt uttalade!

Så nästa gång vi alla har den där vänliga frasen på tungan och funderar över om den ska sägas eller inte..

Kan vi inte bara komma överens om att bara gör't?!

Oktober

Nästa vecka är det dags för mitt livs första salstenta. Jag är sjukt nervös och får minnesbilder av det där satans historieprovet jag skulle göra på komvux. Jag hade gjort hela kursen och fått mvg på alla inlämningsuppgifter men när det var dags för provet fanns inget i huvudet.

Det va ingen blackout. Jag provade att gå dit tre gånger men det fanns inte en enda bokstav som jag kunde skriva ner. Man ska inte tänka på sånt, men det är svårt att låta bli...

Jag känner mig som klassens mupp, alla verkar förstå. Diskuterar och förbereder sig. Jag går i ständig panik. Hittade dock den här texten som jag ska försöka ta med mig...


Det är hur som helst fokus på tentaplugget, men igår tog jag en lång paus och åkte ut till stugan för att fika och ta en litepromenad med mamma.

Hösten är verkligen här nu.. badstegen är uppe, båten ligger på land och löven börjar gulna och det känns så vemodigt.

Speciellt sorgsen blir jag av tanken på att jag inte är där jag vill vara på något plan. Jag tycker inte om det jag gör, jag tycker inte om det jag tänker, jag tycker inte om mig själv...


Rusar fram

Äntligen är det fredag! denna vecka har varit den längsta och mest omtumlande på länge.

Man brukar säga att livet är en berg- och dalbana, nu har jag visserligen aldrig åkt någon sådan men jag har förstått att det är nerförsbackarna som är den roliga biten. Så känns inte mitt liv.

Veckan inleddes, som ni vet med sjukdom och död. Därefter östes det på med kilovis av stress i skolan, men ändå lyser tillvaron upp lite så här i sluttampen.

Fick bland annat sällskap av en favorit fd. kollega på tåget imorse. Träffade en supergullig kille över en fika innan jag åkte hem från Örebro och han kramade mig som om han aldrig ville låta mig gå när det var dags att bryta upp. Det är sånt som behövs när det mesta känns tufft.




Nattöppet

Både i går och i förrgår kväll somnade jag av rena utmattningen. Skönt på sätt och vis eftersom kvällen innan föreläsningar inneburit timmar av snurrande i sängen men nu (kl tre) kom verkligheten ifatt mig - i drömmen.

Gårdagen innebar TOTAL stress från morgon till sen kväll. På morgontåget kom ett sms med ett relativt oväntat dödsbud och som jag kämpade för att hålla ihop inför medresenärerna! Skoldagen var psykisk-och fysisk stress från början till slut och avlöstes av ett kvällsmöte. Under vilket ytterligare ett sms nådde mig med information om att person i min närhet drabbats av sjukdom.

Tårar igen. Inför ytterligare främmande människor... Väl hemma snurrade hjärnan i raketfart, ingen mat att ha med till skolan dagen därpå. Ingen tid att läsa på, varken efter- eller inför, föreläsnings material. Fejjangrupperna från skolan gick varma över allt som vi tydligen måste påbörja. Fejjanmeddelanden gick varma över alla möten med gamla studenter som ska bokas in för att få köpa deras begagnade litteratur. Försökte till slut samla ihop tankara så pass att det grundläggande var klart inför kommande dag. Utom mat förståss, note to Self - jag måste handla!

Sova, så befriande! tills det river och sliter inom mig igen. Plötsligt har jag kört på en tenta för att en självgod tentavakt såg mig ta en klunk vatten (vilket man ju egentligen får). Jag grät och grät, klasskompisarna går vidare till nästa rum och jag måste vara kvar. Här vaknar jag och blir lättad över att allt var en dröm.

Så minns jag... död, sjukdom, det övermäktiga skolaarbetet. Gråter, gråter, gråter. Känner den första lilla signalen om kommande panikångest så jag tvingar mig själv att andas, andas, andas.

Och jag känner mig ensamast i världen...


Undanstoppade förhoppningar

Någon gång i början av sommaren fick jag ett infall och ställde ut trädgårdsmöblerna på altanen.

Jag tänkte att det skulle vara praktiskt att ha dem framme om jag fick möjlighet att bjuda in till grillning... Men något sådant har den här sommaren inte bjussat på så idag bestämde jag mig för att det var läge att packa ihop dem igen.


Vemod är bara förnamnet när det kommer till att rusta Borggården inför höst och vinter. Låt oss hoppas på en skonsam väg mot våren!

Ajjabajja!

Idag har jag gjort något jag absolut inte borde. Jag ångrade mig redan innan, men kunde inte förmå mig själv att låta bli.

Det var ett sms. Till någon jag inget borde ha att säga. Det är inte the end of the world men det va det sista som fanns kvar av min stolthet.


Jag kan vara elak och jag kan vara riktigt kall. För det mesta är jag snäll och ibland får jag lite nog.

Idag blev jag ett sockerrör. Jag har låtit mig krossas och malas till pulver men jag ger ändå bara sötma tillbaka.

Imorgon reser jag mig igen, kanske med lite krokigare rygg och med ett ännu tjockare skal om mitt hjärta. Men ändå...

Sunny valley

Ännu en ledig och helt underbart vacker dag! Jag känner mig väldigt ensam och lite låg men försöker att hålla hjärnan sysselsatt så att grubblerierna inte ska få fäste.

Större delen av dagen har det skett genom läsning, och istället för en solstol i trädgården, blev det på bryggan ute vid stugan.


Imorgon står jag inför samma utmaning och jag blir helt matt av bara tanken på att jag måste orka detta. Inte att njuta av solen såklart, det gör jag så gärna. Men allt det andra... Slukhålet i soffan, den ergonomiska fosterställningen och ickebehovet av att varken duscha eller bry sig om vilka kläder som används känns ibland som väldigt lockande.

Jag vet att det är fel. Jag vet att jag inte får ge efter. Men fasen så skönt det skulle vara att bara sluta kämpa emot!



En sån dag...

Då jag kan prova kläder i oändlighet men det i slutändan ändå bara är offerkoftan som passar.

Passande nog har det varit en sjukt vacker dag så det går att komma undan med att göra ingenting...


Breakfast at Lovarts

Ganska ofta händer det att jag känner mig lite ensam och bortvald, men kanske ligger det nått i det där med att känslor inte alltid är verkligheten?!

Faktum är att jag har världens finaste vänner! de är till och med så bra att man skulle kunna tro att jag valt dem själv! Att jag dessutom är lite blödig är ingen hemlighet så när jag klev in i det Finnfallska köket häromdagen fick jag banne mig hålla i mun för att läppen skulle sluta darra!


När jag blev inbjuden till frukost tänkte jag nått i stil med te, ett par mackor och kanske ett ägg så döm om min förvåning när jag plötsligt står med en hel buffé framför mig!


Bortskämd deluxe, det är jag det!

Årsdag

I tisdags var det 12 år sedan Lovely sis dog och dessutom 1 år sedan mormor dog.
Jag slöade bort hela dagen men fick sedan bråttom att hinna med alla mina åtaganden på eftermiddagen/kvällen.

Det blev ett kort besök på kyrkogården och jag kan inte riktigt förstå att mormor är borta... Det är ingen nödvändighet för mig att det finns en grav att gå till, men ändå kändes det tomt att inte kunna se hennes namn när jag tände ett ljus för henne.


Något som däremot gör mig glad nu för tiden när jag kommer till kyrkogården är att det placerats ut små vattenkannor för barn.


Jag tycker att det är helt fantastiskt! under min sorgbearbetning läste jag väldigt mycket om hur viktigt det är att våga möta sorgen men också om hur viktigt det är att den inte skuffas undan och blir något skamligt.

En sak som jag numera tycker är viktigt är att verkligen säga ordet "död". Hur många av er undviker det? hur många trasslar in sig i,inte bara fåniga, utan även felaktiga uttryck som

- somnat in
-gått bort
-gått vidare
-lämnat oss
Etcetera etcetera....

Det är ju inte sant... Varken mormor eller Lovely sis sover, dom gick ingenstan och hade dom haft den minsta av möjligheter att välja skulle dom aldrig lämnat något alls..

Som vuxen förstår man hur dessa uttryck är avsedda att förklara men för barn kan det vara oerhört svårt att koppla ihop. Mormor sover... Ja då vaknar hon väl snart?

Stop, in the name of fucking anything

Har börjat grubbla igen. Tror att det började igår, eller kanske i förrgår..

Känner mig dålig, ser ingen mening med nått och den där värkande kärnan långt inom mig lockar och drar. Det är så lätt att ge efter, det är så skönt att lägga sig ner i fosterställning och omfamna det vassa som river. Så svårt att stå emot.

Fan, fan, fan!

Jag vill ju resa mig upp, resa mig och gå. Oavsett om jag har ett mål eller inte, bara gå. Vända ryggen åt allt och alla som gör mig ledsen och aldrig se tillbaka...


Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0