Att leva!
Ibland tänker jag att jag är bra på att leva mitt liv och rimligtvis borde ju jag vara experten på området!
Jag tänker att jag prioriterar det jag mår bra av, att jag inte tar på mig mer arbete än kroppen och knoppen orkar med och att det absolut inte får bli på bekostad av glädjen i det jag gör eller inkräkta på andra områden som är viktiga för mitt välmående. Jag har också börjat få insikt i vart mina begränsningar finns, vad dom kommer sig av och hur jag hitta vägar förbi dem...
Men så ser jag på andra som lever ut sina liv och gör det på ett sätt som jag ibland skulle kunna påstå är på bekostnad av deras omgivning, tvära kast, snabba beslut och allt för lättvindiga löften men nu börjar jag undra... är det verkligen på bekostad av någon annan eller är det helt enkelt bara att lyckas med att leva?
Den viktigaste människan i ditt liv är du!
Ni kan säga emot mig allt ni orkar, att det är barnen, kärleken, mentorn, själsfränden eller vem som, men när allt kommer omkring har du inget av det om du inte har dig själv.
Jag säger inte att man skulle sätta sig själv före sina barn men faktum är att om du inte fungerar så fungerar inte heller någon relation runt omkring dig.
Mitt liv är fullt av regler och normer som jag skapat och bär med mig, vissa saker från uppfostran, vissa saker från smärtsamma läxor och jag avskyr tanken på att såra eller göra någon besviken men kanske är det just det man måste lära sig för att vara sann mot sig själv?
Att VÅGA leva?!?
Ner och upp
Jag fixar lite inför påsken men det känns inte äkta. Jag saknar Borgen så det gör ont i hjärtat och längtar efter en plats och en tillvaro som känns som min.
Människor omkring mig säger fortfarande att jag är jämnare i humöret, man tycker om att jag inte blir arg, upprörd, irriterad och grinig i samma utsträckning som förut och det gör mig glad att dom känner så, men jag vet ärligt talat inte om uppskattningen är i den omfttningen att det för mig själv väger upp det faktum att jag aldrig heller svävar ut åt andra hållet längre. Jag "sprudlar" aldrig längre, jag har slutat dagdrömma och jag ger mig inte hän åt varken längtan eller förväntan.
Jag vet inte vem jag är eller vad jag vill och jag vågar, eller kanske faktiskt inte kan, känna efter. Inte rädd för vad jag ska finna utan rädd för att inget finns där att hitta.
Ord att tänka på; Inspire
Inspiration är något jag funderat på endel... vad är det som triggar igång vår inspiration och kan man ibland förväxla det med avundsjuka? att inse att någon annan gör nått som man själv drömmer om eller längtar efter. Jag har under dom senaste veckorna fått ny inspiration att fota, jag drömmer om det och jag planerar bilder som jag skulle vilja ta men än har jag inte kommit mig för och kanske gör det ingenting, jag känner mig glad i tankarna och kanske kommer det en dag när allting stämmer och jag får hänga på mig kameran och ge mig ut =)
Här och nu ska jag dock bjuda på en bild från Sydafrika som jag tagit ute på ett plantage där vi fick lära oss allt som finns att veta om bananodling.
Psykopat - Jag?
Nu börjar min abnorma kunskap inom det medicinska området kännas betungande...
Inte nog med att jag är skengravid, visar tecken på aspberger och starkt funderar på att söka hjälp för min sociala fobi (och jo visst, det finns inslag av ironi och tendenser till skämt men i övrigt är jag mycket seriös i mina diagnoser) men nu har jag så att säga åkt dit känns det som.
Kollegan beskrev igår ett "psykopattest" hon läst om och beskrev innehållet kortfattat och hur hon hade klurat på lösningen när jag utan att blinka vräker ur mig 'rätt' svar. Och med rätt menas alltså det svar en person som tänker som en psykopat skulle svara.
Saxat från facit:
"Detta är ett helt givet svar på frågan om man tänker efter. I alla fall med en psykopats logik…"
Till min stora förskräckelse har alla efterstudier visat på samma resultat, INGEN av de övriga jag låtit testa har kommit fram till samma svar. Hujedamig alltså, det här är inte bra!
Vågar ni testa?
Ett DH-fans dröm; en natt i Fairview!
Efter några dagars vistelse i Johannesburg gav vi oss ut på vägarna och efter en bildfärd som jag aldrig kommer beskriva i detalj för min stackars mormor var vi, en stund efter mörkrets inbrott, framme vid det som, på grund av våra sena ankomst, skulle bli vårt hem för lite mindre än 24 timmar.
Redan vid incheckningen surnade jag till rejält då det gick upp för mig att jag inte skulle få eget rum över natten och med grinigt sinne stegade jag tillbaka ut i mörkret för att få min väska och leta upp rummet. Att hitta bilen gick bra, att hitta till rummet var svårare! När det blir mörkt i Afrika blir det väldigt mörkt och på området fanns inte en enda utomhuslampa så långt ögat kunde nå (vilket iofs inte va så långt) men hur som helst hittade jag och min rumskompis till slut fram ackompanjerade av diverse djur (oklart vilka, grodor?) som gjorde sig hörda i natten och vi blev så småning om varse att vi inte skulle dela rum, vi skulle dela hus!
och vilket hus! så fantastiskt vacket med halmtak och rustika möbler, varsitt sovrum och gemensamma hygienutrymmen...
Därtill fanns också ett fullt utrustat kök, visserligen men en mycket läskig bakdörr som vi med gemensamt mod vågade känna på för att se att den var låst alt. vad som fanns på andra sidan.
Sovrummet var stort med en inbjudande säng och på bilden nedan ser man även halmtaket i någon slags estetisk installation ovanför garderoberna.
På terassen fanns lite möbler och en stor grill, bilderna gör dock inte upplevelsen rättvisa eftersom de var tvungna att tas med blixt i bäckmörkret men att sitta där med en god middag från grillen, något gott i glaset och i goda vänners lag hade verkligen inte varit fel!
Vid det här laget kan man ju tycka att jag skulle haft vett att bli på bättre humör, men icke! Skenet kan bedra och till skillnad från vad bilderna visar så va hotellet med milda ord utryckt ofräscht, det kändes inte rent i huset och jag vet inte om det var mörkret, om det var dom oidentiferbara djuren, den tryckande värmen eller vad det var men ankomsten kändes allt annat än mysig.
Efter att vi lämnat våra väskor var det dags att bege sig till matsalen, vi var dom enda gästerna men jag vet inte om köket hade stängt och kocken gått hem för natten eller vad som hade hänt för det tog timmar innan vi fick någon mat och under tiden växte känslan av olust hos mig och när sen en av mina Comrades informerade att vi var iaktagna av en råtta som sprang uppe i resaturangens tak var måttet rågat för min del!
Maten dök så småningen om upp och lasagnen som jag valt smakade bra! Vi åt ganska raskt för klockan skyndade sig mot midnatt och vi hade arbete som skulle göras vilket resulterade i att vi bröt upp ganska snart.
När vi sen trevade oss fram genom mörkret mot killarnas stuga där datorerna fanns på laddning upptäckte vi både det och det andra som gärna kunde få hålla sig på avstånd under natten!
En varningstext i pärmen på våra rum som varnade för vilda flodhästar, som är Afrikas farligaste djur, skapade inte direkt någon större känsla av säkerhet, hur skulle man hinna upptäcka dom i mörkret innan dom vädrade fiender och gick till attack?
Innan vi ens kommit igång med arbetet vi skulle göra började jag känna mig dålig, magsjuka tänkte jag och förbannade mig själv för att jag inte preparerat mig med magmedel av alla de slag och när jag sen började bli illamående och svettas bestämde jag mig för att återvända till 'mitt' hus. Jag fick sällskap av två av mina resekamrater som följde mig till dörren och såg till att min huskompis skulle kunna ta sig in senare på natten, jag hade precis bäddat ner mig mellan dom fuktiga sängkläderna när åskan började mullra över grästaket. Till en början inte så farligt utan att jag kunde somna men plötsligt vaknade av en smäll jag aldrig upplevt maken till och jag var övertygade om att det lilla huset blivit träffat av blixten och nu skulle brinna upp.
Så var tack och lov inte fallet men ovädret höll i sig hela natten och alla vittnade på morgonen om att det var något utöver det vanliga. En eller par av våra laddare gick sönder men annars märktes inte så mycket av nattens drama när vi vaknade på morgonen. Regnet öste fortarande ner men huset stod kvar och av min 'magsjuka' märktes ingenting.
Frukosten blev ändå riktigt torftig för min del, kanske kan det varit biverkningar av malaiaprofylaxen men jag är övertygad om att det var hjärnan som spelade mig ett spratt den där natten för så fort vi kom ifrån Fairview kände jag mig mycket bättre.
Nog blir man desperat när man kommer till Fairview alltid...
