allicen

Det har varit en jobbig höst för mig och jag har inte riktigt hunnit med på något plan. Minst av allt att sörja morfar.

Igår morse så kroppen ifrån och när jag öppnade ögon för att stiga upp och göra mig iordning för begravningen snurrade hela världen för mina ögon. Jag kunde inte fästa blicken och efter ett första försök att sätta mig sängkanten hade jag inget annat val än att lägga mig igen.

En stund senare gjorde jag ett nytt försök. Kom ut till badrummet, men huvudet sprängde, benen skakade och allt fortsatte att snurra så jag hade inget annat val än att återvända till sängen.

Efter att jag pratat med mamma och gett mig fan på att jag skulle vara med på ceremonin så tog jag mig upp igen. Håret fick förbli otvättat, jag vågade inte ställa mig i duschen ifall jag skulle svimma och slå sönder min tand igen. Istället satt jag på toalettlocket och hängde över handfatet under tiden som jag tvättade och sminkade mig.

Jag kom iväg och redan i bilen kändes det bättre. Stress. Sorg. Det skrämmer mig vad det kan göra med oss!

Prästen höll ett vackert minnestal om morfar men ord kan aldrig göra en människa rättvisa

 Han var så mycket mer än några nedskrivna rader...

Det gör mig ont att aldrig få prata med honom igen, lyssna till hans kloka tankar om allt han läst i sina älskade böcker.

Jag har svårt att föreställa mig hur livet ser ut när  varken mormor eller morfar finns tillhands men det är tyvärr något jag kommer att bli tvungen att lära mig...