allicen

Någon sa att jag är jämnare i mitt humör och jag tar det som något bra även om det inte är något jag skulle kunna sätta fingret på själv. Jag är också tystare och mer dämpad, jag har blivit stabil sägs det... men det är inte så det känns när jag i fosterställning ligger uppkrupen i soffan och gråter, gråter, gråter.

Jag längtar efter en tröstande hand på min rygg men vågar inte släppa någon så nära och ingen tvingar sig dit. Jag tänker att jag kunde bryta upp från allt, klippa alla band och lämna både allt jag älskar och allt jag drömmer om. Jag tänker att det kan inte bli så illa, soffhörnet finns ju ändå alltid där.

Man väcker en ångest när man släcker en annan...

Sportig som jag är (not) kan jag inte låta bli att skryta lite över att jag på vår resa genom den Sydafrikanska förorten Soweto utanför Johannesburg, sett (med betoning på sett) Soccer City! Som alltid under min vistelse i Sydafrika var det bråttom, bråttom som gällde och trots mitt nollintresse för idrottsliga arrangemang blev jag smått besviken över att jag inte fick komma in och titta inne i arenan...



Soccer City har plats för över 88 000 åskadare och är hjärtat för den Sydafrikanska fotbollen. Inför VM 2010 renoverades arenan för ca 2 miljarder kronor och fick då ett helt nytt utseende som ska föra tankarna till en av de för Afrika traditionella bruna krukorna. Större delen av arenans inredning går i orange men det finns och gråa inslag vilka markerar riktningen mot de övriga nio VM-arenorna.



Under fotbolls-VM 2010, som gick av stapeln starx efter att våran resa egentligen skulle genomförts, var denna arena platsen för både öppningsmatchen och finalen så det är inte utan att till och med jag som egentligen inte alls finner nöje i att titta på sport skulle önskat att jag var där!

Igår jobbade jag på annan ort och efter att arbetsdagen var över mötte jag upp den ene av de två som fortfarande finns kvar i min guldskatt. Jag blev entledigad något tidigare än jag trodde och min vän befann sig hos en av sina väninnor som nyss fått tvillingar vilket resulterade i att jag helt oväntat fick bebismysa en hel eftermiddag! Så jäkla coolt!  Sanna hade en månad innan blivit mamma för första gången och som om det inte är omställning nog så fick hon tvillingar och kanske är det därför jag inte upplevde henne som specillet hönsig utan när hon behövde fixa med annat lämnade hon utan vidare över det minsta av hennes två knyten till mig att sitta och beundra... inte heller när gnällmoster gnydde till tog hon tillbaka flickan utan lät mig hållas och trösta efter bästa förmåga! (och vilken förmåga sen!)

Jag ogillar den nya trenden att beskriva allt som så jäkla mysigt med detta var faktiskt myyyyyys! Haha!

Nåväl, anledningen till min socialisering var egentligen att det senare på kvällen skulle bli dans i en stad nära mig. Jag har varit feg och inte vågat mig ut på lokal men igår var alltså tiden inne. På det hela taget hade jag riktigt roligt även om jag och Malin inte hade speciellt många jämnåriga danspartners men vi fick prova en hel massa nya grejjer och det jag tar med mig i hjärtat från gårkvällen är följande kommentarer;

Efter foxtrot; Du kommer bli farlig du!
Efter bugg; Du är ingen nybörjare!

Utifrån min personliga smak har jag nu konstaterat att jag tycker bäst om den nya buggstilen 'tryck och drag' där tjejen får mer fritt att hitta på egna saker och man dansar MED varandra, de flesta männen igår dansade old style fösa-bugg och det gör ont i både rygg och armar att bli runtsläpad som en vante på dansgolvet. Mao är det av yttersta vikt att fler hanar lär sig/vågar prova det nya för då jäklar kommer det bli åka av på dansgolvet =)

Det är inte helt ovanligt att vi människor ställer varandra frågan 'är allt bra?' och vad det gäller det kan jag svara för oss allihop, nej! allt är inte bra.

Barn svälter, människor drabbas av naturkatastrofer och folk krigar. Så länge detta får förekomma är inte allt bra men inte ens om jag skulle välja att bortse från allt detta kan jag med huvudet högt säga att allt är bra. Med mig.

I somras fick jag en rejäl kalldusch då någon som jag tyckt väldigt bra om och som jag brytt mig mycket om, från min sida sett, tillsynes helt out of the blue gav mig vad man brukar kalla ett slag i magen och sedan den dagen (kvällen) (natten) har jag ännu inte orkat resa mig.

Det ena avlöser det andra och strax innan jul vändes hela min värld uppochned då jag lämnade Borgen för att nu ha mitt tillhåll i en Våning med allt för svalt vatten i duschen.
Det går ingen nöd på mig, jag är inte osams med någon men jag har brutit upp från något som varit (varat) halva mitt liv och det är, om ni ursäktar, så jävla svårt!

Jag kämpar för att luras och le men innuti känner jag mig bara avstängd. Jag känner mig besviken, bortglömd och felplacerad men försöker att någon gång varje dag höja huvudet högt och se ut över tillvaron med mina 'rätta' ögon. Då rasslar det till och viljan att förändra glimmar till.

Jag vet inte hur länge det kommer vara så här, kanske kan någon av er svara? men tillsvidare får jag nog bara släppa taget och låta tiden ha sin gång. Hoppas ni orkar hålla er kvar...

Ni som har hängt med ända sen -09 kallt någon gång vet att jag inte är så berest av mig och att jag då var med om mitt livs första flygtur! Resan till Sydafrika i November förra året blev alltså min andra och då även betydligt längre...

Vi blev bokade på nattflyg och redan innan vi gav oss iväg blev jag informerad om vilken typ av plan vi skulle flyga med, pojkarna vara mycket imponerade och snackade storlek på ett sätt som bara pojkar kan.
Jag var föga involverad i detta försnack då jag hade lite annat smått som jag ältade men när vi kom till Frankfurt förstod till och med jag; det var ett stort flygplan!




Eller för att vara övertydlig, det var det största flygplanet! I min lilla värld hade jag inte ens koll på att det fanns flygplan med två våningar för passagerare men så var alltså fallet. I ekonomiklass där vi blev inhysta fanns plats för 500 personer och på övervåningen bodde dom rika samt dom ännu lite rikare.




Väl på plats skulle vi bekanta oss med vår lilla plätt som vi hade att hålla tillgodo på och ganska snart hittade någon vad som kom att trigga igång mitt fars-arv de luxe, nämligen livekameran från flygplansrumpan!!! Oh mi, Oh my säger jag bara och hade efter det så fullt upp med att zappa mellan kameran på, respektive under planet att jag inte vet ett dugg vad som hände sen =)






För den som ville fanns ju även möjlighet att följa flygnignen med hjälp av en karta där länder och städer fanns utmärkta. Coolt!




Under flygningen ner sov jag riktigt bra, jag fick sitta mot gången och jag hade möjlighet resa mig när jag kände för det och kunde på så sätt mota bort hjärnspöken som ville trigga igång paniken inför att jag skulle dö blodproppsdöden (till skillnad från hemresan då jag satt med två sovande kamrater på vänster sida och en sovande främling på höger, vilket gjorde att jag satt vaken med trasig tv och hade proppångest i tio timmar). Nu var jag nog inte den enda som sov bra utan det gjorde nog dom två små bebisarna som ljudlöst sällskapade oss på färden också i sina små fina korgar som flygvärdinnorma monterade upp åt dem =) Hur gulligt som helst! men lite avis blir man ju... är detta rättvisa?