allicen

Jag vet att jag inte värdelös och även om jag fick hota Nisse med kniv för att han skulle säga det så tycker i alla fall jag (fortfarande), och han, att jag va galet duktig som spacklade så mycket igår! Jag vet att jag kommer att bli klar, någongång. Imorgon kan det mycket väl kännas lättare om jag bara får sova ordentligt och därmed slippa huvudvärk. 

Har jobbat så hårt på att komma tillrätta med sömnen, att orka vara vaken en hel dag och att känna energi och lust att uträtta något och så räcker det med en natts störd sömn för att det ska falla platt. Vill verkligen inte behöva ta en tupplur men jag vet att jag inte kommer få nått gjort om jag inte gör det.

Tillbaka på ruta ett.

Jag tog tillfället i akt att gå loss på en påse gott & blandat som legat och frestat i skåpet och självklart hällde jag ut allt innehåll för att kunna göra upp en lakrits-plan. Man vill ju inte råka äta upp alla dom godaste på ett bräde utan måste helt enkelt sprida ut delikatesserna under frosseriet.

Men döm om min förvåning när jag upptäcker att det endast fanns en enda ynka liten godlakrits!

Ska det vara så här? Alltså på riktigt, ska det det?!

Jag tänker då gå till botten med detta och har därför mailat min stilla undran till konsumentkontakten. Alltså på riktigt.

Fortsättning följer...

Här kan det även vara på sin plats med ett litet hjärta och ett tack till fina Ståhlisen som, om man ska vara petig, egentligen var den som stod för kalaset!

Dagen till ära lämnades en chokladros över till mitt sällskap och reaktionen på det var att det fanns en likadan till mig...

"så du kan ju behålla den här istället för att få den som legat och blivit djupfrys i bilen"

Och så kan man absolut göra så så blev det!

Till middag blev det älgfärsbiffar med mormors vinbärsgelé och jag önskar, för jag vet inte vilken gång i ordningen, att fina, underbara genomgoda mormor fanns kvar hos oss!

Lovely Sis skulle ha fyllt 40 år och det är så konstigt. Det är konstigt att hon inte finns men det är ännu konstigare att jag inte kan föreställa mig henne så som hon skulle vara.

Lilla Lillstrumpan, som jag önskar att jag fick vara Syster Yster igen...

Började dagen med att ivrigt ta reda på den nya "ordning och reda-uppgiften" men döm om min besvikelse när det stod att man under dagen skulle ta tio minuters paus. Från telefoner, datorer och allt vad det kan vara.. Jag är ju med i detta för att ta mig för att göra något överhuvudtaget i åtminstone 10-15 minuter per dag. Jo men anitklimax, ja! Bättre lycka imorgon =))

 

Skulle ju för övrigt berätta för er om det där beslutet som jag hade fattat och frågan jag ställt mig har kort och gott varit om jag ska våga mig på att fortsätta plugga eller om jag ska gå tillbaka till mitt gamla jobb. Beslutet blev att fortsätta plugga men eftersom det har känts stort och svårt att få grepp om allt så har jag någonstans tänkt att jag skulle vänta in i det längsta med att verkligen, verkligen bestämma mig.

 

Igår mailade jag min chef och informerade om läget och idag har jag försökt reda ut hur kursplanerna ser ut och under vilken period jag skulle behöva vara ledig. Det har gått sådär...

 

Självförtroendet var därför verkligen i botten när jag travade iväg för årets första möte med kuratorn. Sist jag var där sa hon att hon tyckte att jag verkade mer hoppfull men idag har livet varit helt värdelöst. Jag bröt ihop totalt, jag grinade som jag inte har grinat på länge och ögonen värker ännu efter attacken.

 

Väl hemma kollade jag min mail och fick bekräftat att mina misstankar om att en person, utan att meddela än mindre fråga om lov, under min julledighet medvetet tagit en mapp innehållande dokument som jag jobbat med senaste åren och lånat ut dessa till en helt utomstående person. Jag blir så irriterad att det kokar inom mig men har samtalat med karma och nu behöver jag inte tänka mer på den saken...

 

Alltså... ytterligare en värdelös dag. Kanske blir det bättre imorgon!

 

Om några dagar gör jag min sista dag på vikariatet som jag haft i tre år. Det känns tråkigt att få lämna ifrån sig vissa av arbetsuppgifterna och det känns tråkigt att lämna vissa av arbetskamraterna!

 

När jag fyllde 30 fick jag en flaska champagne  av ett par kollegor och en liten tid efter det var meningen att jag skulle sluta. Det har varit många jobbiga dagar på den här tjänsten med många sömnlösa nätter och många tårar på det där kontoret och just då kändes det som en befrielse att det skulle vara över. Så jag bestämde att det var till det tillfället jag skulle spara mitt bubbel.

 

Det blev inte så och den där flaska blev bortglömd i ett skåp.. Tills nu. NU tror jag nämligen att jag är på gång...

 

Jag håller på att göra mig fri!

Jag går, om än sakta, igenom mina saker här i Borgen och gör mig av med något lite då och då. Jag har inga åtaganden kvar och jag kommer inom kort återigen att börja jobba med något som jag inte längre brinner för.

 

Så jag väljer att tro, nej jag väljer att hoppas! att detta är för att det snart kommer hända saker där min frihet är en förutsättning. Det här är något värt att fira så därför, kära ni, kommer den där flaskan att tömmas inom kort. Kanske rent av på nyårsafton.

 

Helt kravlöst!

 

Helt Löfteslöst!

 

Har idag skickat två mail som jag ända från hjärteroten hade önskat att jag sluppit... och nu väntar jag med skräckblandad iver på svaren. Ni vet när bara inte kan bärga sig tills man får besked men samtidigt vet att ett dåligt sådant kommer göra så vansinnigt ont...

Det ena kommer antagligen att leda till att min kropp och mitt psyke havererar och det andra till att hjärtat går upp i limningen igen. Att hoppas på nått annat i bägge fallen förstår jag är att hoppas på för mycket och därför tänker jag göra ett val och önska, önska runt i ring att jag får spara lite på hjärtat denna gång!

 Igår kände jag mig nöjd med tillvaron. Jag var nöjd över att jag hade kommit iväg på träning som kändes rolig och rätt i onsdags och glad för att jag ägnade kvällen år att dricka bubbel i mitt hastigt iordningställda hemmaspa tillsammans med en kompis.

 

 

På förmiddagen idag gav mig iväg för att umgås med familj och vän men när jag kom hem  så kändes allt så tomt och meningslöst igen.

 

Känner ni så ibland? och i så fall, hur gör ni för att lägga locket på och inte låta känslan ta över och dränera all glädje och energi? Eller är det bara att vänja sig vid att alltid känna sig bortvald?

Jag har gått ner i arbetstid för att ha en chans att hinna med mina studier. Det går inte så bra ändå... Allting känns bara svårt och jag vet inte hur man gör när man pluggar. Kan helt enkelt inte tekniken. Jag öppnar böckerna, läser uppgiften och fattar ingenting. Googlar och om jag har tur hittar jag ett svar men alltid utan tillräckliga hänvisningar för att jag ska förstå vad jag ska uppge för källor. Så då sitter jag och tittar, slår huvudet i skrivbordet och funderar över vad nästa steg är. Hur gör man?

 

Under de första veckorna ställde jag mitt hopp till det kommande grupparbetet men nu har mer än halva tiden för vår uppgift gått och ingen av de andra är intresserad av att föra några diskussioner. En av ynglingarna (ja, det är jag och en drös pojkar strax över 20) har gjort iordning uppgiften och svarat på allt. Vart kommer grupparbetet in?

 

Dom skriver att vi ska utse en inlämningsansvarig för varje uppgift och jag börjar bli rädd att den här personen har utsett sig själv till det denna gång och att det inom en snar framtid förväntas vara jag som ska göra allt och det kommer jag inte att klara.

 

Jag tycker verkligen att jag försöker... jag försöker så i helvete med allt och ändå känns hela livet bara så värdelöst. Jag var glad i två dagar förra veckan, jag gick runt på jobbet och log. Kollegorna frågade om jag var nykär, (I wish!) men så tog det inte lång stund innan jag snubblade igen befinner mig återigen i mitt lilla gryt där jag inte vill något alls.

 

Jag vill ingenting längre. Ingenting alls.

Den första stora, och självklart obesvarade, förälskelsen?

 

Min hittade jag under sommarlovet mellan sexan och sjuan. Bästa vännen som skulle börja åttan gick igenom skolkatalogen med mig och där fanns han! Jag bara visste att han var den rätte för mig och från den dagen trånade jag efter honom i månader... kanske till och med hela första året på högstadiet.

 

Men såklart visste han ju inte att jag fanns. Eller kanske gjorde han det men då dolde han det väl ^^

 

Så idag mötte jag honom i trängseln på en av Stadens marknadsgator och han såg rakt på mig. Jag tror banne mig han såg rakt in i mig och så sa han "hej!"

 

och så dog jag en stor smula mitt på gatan. Han sa h e j !

 

Elis som sällan känner sig stor och kaxig blev plötsligt ännu mindre, ja faktiskt så liten som 14 år och fjärilar som föll in i törnrosa sömn för nästan 20 år sedan vaknade till liv och flög ett par varv i maggropen innan dom sakta bäddade in sig för vila igen.

 

Åhh.... den kärleken alltså =))

 

 

Nisse skickade ett sms till mig i måndags och frågade vad jag gjorde, svaret blev

 

"jag är hos morfar, mormor dog idag"

 

När jag kom hem den kvällen stod en liten påse på trappen och i den fanns en liten blomma, utan avsändare... Det fanns bara två personer det kunde vara, Nisse och ytterligare en vän som visste om vad som hänt, eftersom vi annars skulle setts på eftermiddagen. Det var Nisse såklart!

 

Jag pratade med honom på kvällen och han sa att jag fick höra av mig om jag behövde, men faktum är att jag alltid varit för feg för att ta emot den typen av stöd. Hur gärna jag än alltid vill. Jag var trött och bestämde mig till slut för att bädda ner mig och jag hade just börjat göra mig iordning när den hemska känslan av panik bubblade upp inom mig. Så jag satte mig på sängen och försökte stålsätta mig.

 

Jag tänkte på hur jag läst om att man ska andas i en fyrkant eller något liknande. Jag har ingen aning om hur man gör och paniken bara härjade vidare inom mig. Illamåendet, känslan av att inte kunna fylla lungorna... Någonstans där blev jag tvungen att skicka meddelandet.

 

Nisse - vill du komma hit?

 

Och det gjorde han. Jag minns inte när jag senast somnade med någons arm omkring mig och jag kan inte i min vildaste fantasi föreställa mig hur jag skulle klarat stunderna på natten då jag låg helt utmattad med sprängande huvudvärk men utan att kunna somna, om inte Nisse funnits där och bara hållit mig hårdare intill sig.

 

Fina, fina Nisse - TACK för allt du gör!

Nea hörde av sig igår och frågade om jag ville komma på fika så jag gjorde mig iordning och promenerade hem till henne. Solen sken och jag hade så bra musik att lyssna på så jag kunde inte annat än le för mig själv under promenaden.

 

Jag mötte två personer som vinkade till mig och jag sken upp ännu mer av att se dem. Därefter tänkte jag att NU är det tid för en lättsammare tillvaro! Nea och jag hade nästan fikat färdig när min mobil ringde

"Dom har ringt från sjukhuset, vi ska åka till mormor. Det är bråttom."

 

Faktiskt var det inte föräns i bilen som jag reflekterade över vilken dag det var. Jag tog upp mobilen och kontrollerade... jo, det var på dagen 11 år sedan Lovely Sis lämnade oss. Kunde det vara möjligt att mormor skulle lämna oss exakt samma datum?

 

och det kunde det.

 

När det står klart att allt är över, att det inte finns mer att göra eller önska så börjar tankarna snurra. Tankarna om när jag sista gången verkligen pratade med mormor? var det ett bra sista samtal? Ja ni vet säkert... Jag vet inte om jag rett ut allt det där, men jag vet att jag hälsade på henne dagen innan och jag vill tro att hon visste att jag var där. Jag vill tro att hon kände att det var min hand som kramade hennes den eftermiddagen...

 

Det kallas himlen och jag har aldrig varit där
Men när jag ser på alla stjärnor över himlen
så önskar jag att du var här

Ser en dokumentär från UR som handlar om "familjen". En man berättar om när han flyttade ifrån sin fru...

 

"tiden när jag var ensam var väldigt mörk, när man stängde dörren fanns ingen glädje"

 

Så är det. Ibland längtar jag hem. Hem från jobbet. Hem från utflykter och så vidare men i samma stund som jag stänger dörren bakom mig stannar jag upp i hallen och känner tomheten.

 

och sen då...?

Igår kväll tog jag en promenad, underbar musik i öronen och i tankarna författade jag ett inlägg till er om vilken bra vecka jag haft. Vädret har varit toppen, jobbet har varit roligt, jag har gjort saker som jag fått beröm för och kanske ännu viktigare; jag har gjort saker som jag själv varit nöjd och stolt över!

 

Men så när jag kom hem blev allt så fel. Jag behöver inte gå in på hur eller vad men det var en mycket ledsen Elis som somnade igår kväll och en lika ledsen som vaknade i morse.

 

Efter en sen frukost behövde jag komma bort, bort från Borgen och det kändes som att jag ville bort från min egen själ. Så jag kollade vädret och det utlovade precis vad jag ville ha. REGN. Jag packade in mobilen lite extra och gav mig ut på en promenad och längtade efter att känna regnet slå mot ansiktet, men regnet var betydligt mer blygsamt än vad jag hoppas på. Däremot blåste det rejält och det kändes som allt det jobbiga slets ut min kropp och flög i väg i vinden, en helt underbar känsla!

 

Väl hemma gjorde jag en paj, planterade lite blommor och inväntade finfrämmande. På eftermiddagen kom dom, Cissi och Lovisen. Fika och häng på favoritplatsen i balkonghörnet tillsammans med dem är balsam för själen och nu är jag redo för en ny jobbvecka.

 

En vecka där vädret verkar bli lite gråare men jag har bestämt att det ska vara precis lika bra på jobbet som under veckan som gick. Och så är det bara.

 

 

I fredags var jag till Lindesberg för ett besök hos kuratorn och efter att jag var klar åkte jag ner på stan för att äta lunch med mamma. Precis när vi ätit färdigt kom kortegen med årets studenter på gatan utanför och jag passade på att gå ut och titta!

 

Det kändes lite vemodigt när dom kom åkande, jag tog studenten 2001 och min klass hade inget flak som vi åkte på utan när vi kommit ut på skolgården skingrades vi alla och det är många som jag inte sett sedan dess.

 

På minuten för ett år sedan föll mitt liv samman. Alla drömmar dog och hjärtat krossades.

 

Ett år har gått - Ingenting har läkt

Mina ögon kan glittra

 

Mina läppar kan le

 

I morse vaknade jag av mina egna snyftningar och varma tårar som forsade över kinderna.
När var egentligen senast någon såg mina ögon glänsa av annat än tårar...?

 

Sitter med ett kaos av känslor inom mig. Imorgon ska jag på möte med min nya kurator och jobba vidare med att komma över min förlossningsfobi. Ett par av mina vänner har skickat bilder från när dom själva låg på BB för att jag ska få använda dem under "behandlingen"

 

Jag känner mig så rörd över att dom ställer upp på detta, att dom tar sig tid att leta fram bilder och skicka dem till mig. Kanske känns det för mig, på grund av fobin, som en enormt mycket större uppoffring att göra än vad dom egentligen upplever, men hur det än är med den saken så är det något enormt dom gör för mig och tårarna bränner i ögonvrån när jag tänker på det.

 

Tyvärr blandas just nu den känslan med en hel massa andra saker som bubblar inom mig. När bilderna dök upp på skärmen gick som en stöt igenom kroppen och det börjar sticka i huden på halsen. Jag känner mig illamående och lite rädd inför morgondagen men det är just nu bara att bita ihop och våga.

 

Nåväl, det huvudsakliga jag ville få fram med detta inlägg är ändå glädjen över mina fina vänner så än en gång Tusen, tusen tack! Jag tror inte ni kan föreställa er vad detta betyder för mig...

 

Puss på er!