Det som inte går att förstå

Nea hörde av sig igår och frågade om jag ville komma på fika så jag gjorde mig iordning och promenerade hem till henne. Solen sken och jag hade så bra musik att lyssna på så jag kunde inte annat än le för mig själv under promenaden.
 
Jag mötte två personer som vinkade till mig och jag sken upp ännu mer av att se dem. Därefter tänkte jag att NU är det tid för en lättsammare tillvaro! Nea och jag hade nästan fikat färdig när min mobil ringde

"Dom har ringt från sjukhuset, vi ska åka till mormor. Det är bråttom."
 
Faktiskt var det inte föräns i bilen som jag reflekterade över vilken dag det var. Jag tog upp mobilen och kontrollerade... jo, det var på dagen 11 år sedan Lovely Sis lämnade oss. Kunde det vara möjligt att mormor skulle lämna oss exakt samma datum?
 
och det kunde det.
 
När det står klart att allt är över, att det inte finns mer att göra eller önska så börjar tankarna snurra. Tankarna om när jag sista gången verkligen pratade med mormor? var det ett bra sista samtal? Ja ni vet säkert... Jag vet inte om jag rett ut allt det där, men jag vet att jag hälsade på henne dagen innan och jag vill tro att hon visste att jag var där. Jag vill tro att hon kände att det var min hand som kramade hennes den eftermiddagen...
 
 
Saknade är obeskrivlig. Tårarna räcker inte till. Livet blir aldrig detsamma igen... och tydligen var det ännu inte dags för mitt mörker att lätta.
 

Kommentarer
Postat av: Hanna

Beklagar din förlust av din mormor och din sorg efter din syster. Många kramar!!!

Svar: Tack kära du! Din omtanke värmer alltid lika gott
Allicen

2014-08-05 @ 21:58:28

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0