allicen

I morse vaknade jag med ångest. I drömmen kastades jag mellan hopp och förtvivlan, så när jag till slut slapp ifrån den var jag helt utmattad.

 

Sömnen och jag har ett långt och troget förhållande. Sömn är det enda jag är riktigt, riktigt bra på! Visst händer det att vi är oense, men det gäller väl i alla längre förhållanden?

 

Det brukar inte vara så länge, nån natt eller så men vi hinner oftast försonas redan dagen efter. När jag sover är jag helt befriad från mina hjärnspöken och jag är lite mer av den jag vill vara.

 

Men ibland tränger sig verkligheten igenom och når mig även där. Det är sånna nätter jag vaknar av att tårarna rinner och själen känns jagad. 

 

 

Hela dagen har jag haft ont i käkarna, antagligen för att jag har pressat/gnisslat tänder så det stod härliga till under natten. En molande huvudvärk har också gjort sig påmind från och till, så nu känner jag mig helt slutkörd. 

 

Om inte något annat går min väg, är det verkligen för mycket begärt att under ena halvan av dygnet bara få vila?

Det är nu även länge sedan jag färgade eller slingade håret... Minst ett år sedan och än så länge syns spåren av kemikalierna och förra sommarens solstrålar men under allt det finns tyvärr en tråkig mörkgrå nyans, ändå tänker jag hålla ut ett tag till och hoppas på att solen snart ska ändra på det igen.

Barndomens drömmar om filmstjärnelockar har vaknat till liv igen... Vad tror ni, borde jag våga mig på mitt livs första permanent framöver?

Jag funderade länge på vad jag skulle kunna hitta på för ursäkt idag men kunde inte komma på nått annat än att blåsten höll mig inne (får så ont i öronen och huvudet när blåser mycket) och jag insåg att det inte skulle vara giltigt skäl.

Så kom jag på att jag ju har en bandana. Inköpt för att skydda mot helt andra väderförhållanden när jag skulle till Sydafrika och med den på mig gav jag mig ut. Så värst njutningsfullt var det inte men nu har jag i alla fall gjort vad jag skulle. För idag.

För övrigt grubblar jag på ett beslut jag måste fatta. Min magkänsla säger en sak, min kurator säger en annan. Har väntat på något bra tillfälle att fråga någon om råd, men ännu har inget tillfälle dykt upp. Ingen frågar hur jag mår, i alla fall inte på ett sådant sätt att jag kan svara nått annat än "Det är bra!" och känna mig nöjd över att jag i alla fall inte sa "Allt är bara bra".

Big different!

Ärligt talat så

 

För mig innebär alla helger mer eller mindre ångest men storhelger är ändå de jobbigaste på något sätt och under flera dagar nu har jag känt mig näst intill apatisk igen. Underbara vårdagar med sol och över 10 grader varmt men jag har knappt gått utanför dörren.

 

Började ju plocka fram lite påskpynt för att jag tänkte att det kunde vara kul att ha framme tills jag fyller år. Jag har ännu inte fått allt på plats, påsken är över och jag fyller inte år än på ett par veckor.

 

 

Under eftermiddagen ringde det dock på dörren och tre glada påskisar på väg tillbaka från Blåkulla stod på trappen. Man får försöka se det stora i det lilla antar jag väl...

Mitt lilla bebis-olivträd har växt rejält det senaste året men dessvärre bara på två ställen. Två långa spröt har det blivit och att beskära är det enda rätta. Men hur?!

 

 

Började lite försiktigt med att klippa av det ena sprötet och tänker att jag ska vänta in några dagar nu och se hur det verkar arta sig.

 

Om några veckor är det dags att börja härda det lilla livet och då vill jag att det ska vara färdigklippt. 

 

Nån som har nått bra tips?

Ibland känns det som att jag sett likadan ut sedan gymnasiet, med undantag för en extra rynka eller två förståss.

Men ni förstår säkert vad jag menar... Jag är inte sån som kan byta frisyr lite när jag känner för det eftersom mina stackars strån minst sagt erbjuder min frisör en och annan utmaning ändå och därför blir det lite same same but different när jag går och klipper mig.

Men så finns det sånt som talar emot denna känsla. Till exempel det faktum att jag på en kurs i februari 2010 fick gå under smeknamnet "Mona" eftersom mina kurskamrater tyckte att jag var så lik Mona Sahlin (och som ni ser möttes jag även en morgon av dom gjort om min namnskylt) men att jag nu, fem år senare titt som tätt får höra att jag är väldigt lik Annie Lööf.

Jag håller inte med det minstaste, i någon av frågorna, men faktum kvarstår att jag fått/får höra det då och då genom åren och dessutom från olika håll oberoende av varandra, så jag låter dem hållas och tycker det faktiskt inte spelar någon. Mona är en beundransvärt stark och framgångsrik kvinna och Annie är, trots att jag tycker att hon har lite konstiga idéer, faktiskt en väldigt snygg och mycket begåvad ung kvinna.

 

Frågan är bara vem jag liknar om ytterligare fem år?! Troligen nån i Unga Örnar då om trenden håller i sig.

Har tagit en paus från min tenta och för att vila tankarna från den så tänker jag på pauser istället.

 

Närmare bestämt på alla olika slags pauser det finns och hur inkonsekvent det pausas åt alla håll. Till exempel jag nu då, som har paus. Men har jag paus eller har jag tentapaus?

 

Nu vill jag veta, betyder paus att man låter bli att göra något eller betyder det att man gör något? 

 

Till exempel, det finns dom som tar bloggpaus. Då låter dom bli att blogga. Medans det finns dom som tar rökpaus. Då röker dom så det står härliga till.

 

Så nu har jag alltså gjort uppehåll i mitt tentaskrivande och spenderat den tiden med Tea, i solen på balkongen och nu vill jag har ett svar

 

 

Har jag tentapaus på balkongen eller har jag balkongpaus från tentan? har jag en dubbelpaus eller bara paus? Eller har jag rent av ingen paus alls eftersom min hjärna uppenbarligen inte lyckats försätta sig i viloläge över huvud taget?!

 

Jag vill faktiskt veta! Och sen, beroende på svaren - kanske jag behöver en paus.

Jag vet att jag inte värdelös och även om jag fick hota Nisse med kniv för att han skulle säga det så tycker i alla fall jag (fortfarande), och han, att jag va galet duktig som spacklade så mycket igår! Jag vet att jag kommer att bli klar, någongång. Imorgon kan det mycket väl kännas lättare om jag bara får sova ordentligt och därmed slippa huvudvärk. 

Har jobbat så hårt på att komma tillrätta med sömnen, att orka vara vaken en hel dag och att känna energi och lust att uträtta något och så räcker det med en natts störd sömn för att det ska falla platt. Vill verkligen inte behöva ta en tupplur men jag vet att jag inte kommer få nått gjort om jag inte gör det.

Tillbaka på ruta ett.

Jag tog tillfället i akt att gå loss på en påse gott & blandat som legat och frestat i skåpet och självklart hällde jag ut allt innehåll för att kunna göra upp en lakrits-plan. Man vill ju inte råka äta upp alla dom godaste på ett bräde utan måste helt enkelt sprida ut delikatesserna under frosseriet.

Men döm om min förvåning när jag upptäcker att det endast fanns en enda ynka liten godlakrits!

Ska det vara så här? Alltså på riktigt, ska det det?!

Jag tänker då gå till botten med detta och har därför mailat min stilla undran till konsumentkontakten. Alltså på riktigt.

Fortsättning följer...

Lovely Sis skulle ha fyllt 40 år och det är så konstigt. Det är konstigt att hon inte finns men det är ännu konstigare att jag inte kan föreställa mig henne så som hon skulle vara.

Lilla Lillstrumpan, som jag önskar att jag fick vara Syster Yster igen...

Nu har jag funderat och jag vill dela med mig av några tankar.

Igår var jag med till min morfar för att hälsa på och till att börja med vill jag klargöra detta: några av er har kännedom om i vilken kommun han bor, andra har det inte och det spelar egentligen ingen roll. När det gäller det jag nu vill skriva om är jag säker på att den aktuella kommunen är långt ifrån ensam i sitt slag men för att undvika missförstånd vill jag dock påpeka att det INTE är densamma som jag bor och verkar inom, detta är alltså inte riktat till någon eller några speciella personer här.

Så till saken.  När vi hälsar på morfar umgås vi genom att göra det som svenskar gör mest. Vi fikar. Med den stora skillnaden att sedan morfar inte längre själv kan sköta disken utan får hjälp med det av hemtjänsten så måste vi plocka ut porslinet ur skåpen och diska om det, innan vi kan använda det.

Jag är ingen mikrobiolog men ändå begriper jag att det frodas både det enda och det andra i gamla matrester och jag är övertygad om att även alla de som jobbar inom hemtjänsten också borde inse detta enkla fakta.

Jag påstår inte att alla slarvar, faktum är att jag skulle kunna slå vad om lite vad som helst när det kommer till att gå i god för att det finns helt underbart engagerad personal inom äldreomsorgen. Jag vet, för jag har träffat en hel drös av dem!  Men jag säger att vi varje gång vi åker dit får diska om "ren" disk. Det kan finnas anledningar och förmildrande omständigheter till att det fuskas med disken, det kan bero på stress och det kan bero på dålig syn men då hoppas jag, ja jag faktiskt kräver, att berörd(a) person(er) tar itu med det! För vi är inte där och diskar varenda dag och det finns då sannerligen ingen anledning och inga förmildrande omständigheter som berättigar att gamla människor inte ska kunna få inmundiga sin mat med en ren gaffel.

Min första reaktion var såklart "hur har folk det hemma?" med den lite elaka baktanken att människor faktiskt håller rent hemma och därmed bevisligen bara slarvar för att man är hemma hos någon annan. Men så slog det mig... Kanske är det just så folk har det hemma? och att detta i så fall bara är en effekt av det slitna gamla talesättet att "behandla andra så som man själv vill bli behandlad".

Så låt oss då genast sluta upp med det gamla tramset om att utgå från sig själv i vården och omsorgen av en annan människa och istället göra på det sätt som personen i fråga vill ha det. Och när det kommer till disk så kanske man som personal inte bryr sig om ifall gårdagens middag gör sig påmind på tallriken men i morfars fall: vill han ha den ren och fräsch. Det är faktiskt inte för mycket begärt!

 

Första semesterveckan var över förväntan bra, jag la verkligen manken till att ta kontakt med vänner för att hitta på saker men så när mormor dog liksom sannade allt. Dagarna går och jag gör ingenting längre... jag har totalt tappat initiativförmågan igen och telefonen är ständigt tyst...

 

Därför bestämde jag mig för att följa med när mamma hörde av sig och berättade att Bror kommit hem på snabbvisit och att dom skulle åka ut en sväng, först och främst till morfar för att fixa med lite smått.

 

Vi åt lunch vid Morhagen och där fick se både Alpackorna och dom supersöta små kycklingarna som trippade runt på området.

 

Idag däremot har jag bara gått runt här hemma och slösat bort en hel dag känns det som. Kanske är det helt ok att man gör det men jag kan inte komma ifrån känslan av misslyckande. Nåväl, imorgon är en annan dag och då kommer jag att få efterlängtat besök så det tänker jag njuta av, banne mig!

 

 

I onsdags åkte jag till min gamla högstadieskola tillsammans med pappa och Nisse för att lyssna på Julian Better om hans uppväxt i de Sovjetiska koncentrationslägren, Gulag.

 

 

 

Under helgen har jag varit på kryssning. Det skulle jag inte ha varit... Det kändes inte kul att planera det och det var inte kul när jag väl var där. Upplägget var att en inbjudan gick ut till den som ville ha en, alla bokade och ansvarade för sitt. Helt ok, om inte! det var så att det egentligen inte var någon mer med som jag kunde hänga med. Det i kombination med alla minnen som sköljde över mig under hela helgen. Kryssningar som jag gjort med honom,dansgolvet där vi dansat och jag var lyckligast på båten över att den snyggaste och trevligaste killen bara ville ha mig. Näe, så mycket som skulle vara roligt men det blev bara fel. 

Hur fel förstår ni när jag nu berättar att dagens tre (3!!!!) besök på två olika vårdcentraler; tillsammans med en efterlängtad lunch och en ensam eftermiddag i sjukhuset caféteria var betydligt mer givande. Det kändes bra i magen när jag satt ensam bland alla människor på lasarettet och bara kunde gömma mig i min bok. Knasigt, ja kanske... Väl tillbaka i Staden svängde jag förbi jobbet för att hämta upp en hink plommon som en av mina goa kollegor tagit med till mig från sin trädgård! Tyvärr kunde jag inte ta rätt på dem nu när jag kom hem så dom åkte snabbt in i frysen tills det blir läge att koka ihop lite sylt :)  
 Hon ville inte ha något betalt för dem så jag skulle behöva komma på något trevligt att ge henne som tack men det får jag nog klura lite mer på om... Idéer?    

Hur kan jag tycka så mycket om honom trots att han gör mig så illa? 

Tankarna och känslorna far runt i kroppen som om det inte fanns ett enda organ därinne som hindrade deras framfart. Jag öppnade min bildmapp och det första jag fick se var dessa bilder från igår då jag var så nöjd över att jag kunde ta på mig dessa byxor till jobbet. Troligen tack vare fastan för i våras när jag plockade fram dom åkte dom snabbt in i garderoben igen.

 

Har spenderat nästan hela arbetsdagen med att räkna kalorier och på den fronten ska fasiken ingen komma och säga att jag inte är kompetent nog!

 

Till och med dietisten imponeras av mig när jag rabblar livsmedel och både dess vikter och eneriginnehåll som ett rinnande vatten ^^

Ibland funderar jag på om jag skulle manifestera "vit jul" eftersom det ändå skulle innebära noll och ingen uppoffring för mig. Men så tänker jag det kanske motverkar själva poängen med det hela och att eftersom jag så väldigt sällan dricker alkohol så är det väl väldigt tokigt att låta bli när det väl infaller ett tillfälle då jag tycker att det faktiskt kan kännas lite trevligt (och såklart i kombination med alla dessa gudomliga smaker och kavalkader av 'limited edition' som jag ändå inte kan motstå)...

 

Det är ju, sanna mina ord, ett i-landsproblem av rang, men ändå... tänker jag fel?

 

Var hemma hos en av mina mesta vänner under eftermiddagen och hennes son kröp upp i mitt knä framför tvn. Efter att han suttit tyst en lång stund kom plötsligt en fråga från ingenstans

 

-"mamma, finns det eld i graven?"

 

Jag trodde att jag hörde fel men mamma svarade att det inte gjorde det och lillkillen ställde en motfråga varpå han fick svaret

 

-"nej, där finns bara skelettet"

 

Det är inte utan att det faktisk klack till lite hjärtat av insikten över hur mycket som rör sig i huvudet på ett så litet barn och hur stora och obegripliga många saker i vår värld måste te sig för dom.

 

Tyvärr finns det väl i och för sig ett å annat som inte klarnar med åren heller, men det får man väl helt enkelt lära sig att leva med...