allicen

Jag kan ofta vara en gnällis och jag överdriver mina små krämpor till att vara livshotande tillstånd var och varannan dag, men faktum är nu.

Jag mår inget vidare.

Jag har kännt mig oförklarligt ledsen och nedstämd en tid nu och trots att jag analyserar orsakerna så lättar inte tyngden i hjärtat, så som den brukar när man väl "kan sätta fingret" på orsaken.
Jag är inte redo att berätta om alla delar i det här och jag förstår att de av er som väl läser tycker att det blir rumphugget att jag skriver "a" men inte "b". Jag vet för jag avskyr själv alla dessa kryptiska bloggar där man får veta att det finns något som man inte får veta men man ska vara nöjd/nyfiken läsare ändå. Jag vet och jag ber om ursäkt för det!

Vad jag kan göra är att försöka... Om det finns någon inbördes ordning bland dess faktorer har jag ingen aning om och jag har inte kompetensen att rota i min egen hjärna för att ta reda på det men vad jag kan konstatera är att jag nu på allvar har börjat sörja min separation.
Känslan av misslyckande och frågor om rätt och fel börjar komma, jag tror att både jag och x:et i längden mår bättre som människor av att bryta upp men helt plötsligt har förutsättningarna förändrats. Från att försöka visa hänsyn och inte vilja klampa fram fortare än nödvändigt har jag nu fått ålagt mig att jag måste forcera.

Ungefär samtidigt som detta påbörjades bestämde sig min kropp för att rasa. Jag har känt mig trött och hänging men till en början inte värre än att jag kunde styra över mig själv men så för drygt en vecka sedan började halsen krångla och som en rektion på infektionen i kroppen sa nacken/ryggen ifrån och jag vaknade med en total låsning som nu flera dagar och en behandling senare börjar ge sig men som fortfarande stör min nattsömn. Jag försöker vila ryggen men eftersom jag känner en press i att få bort det sista av mina saker kör jag bil, lyfter kartonger och klättrar på vind ändå. Moment 22 du luxe!

Min vresighet och brist på egen tid går ut över humöret och den glada tjej som bland annat min mamma vittnat om att varit under en tid är som bortblåst. Den som verkligen behöver få bekräftelse från min sida får allt annat än det och även det sticker som en liten tagg i hjärtat.




Men! det finns bra saker. Saker som får mig att se en ände på detta... Såklart min underbara familj som alltid i sånna här lägen finns där även fast jag ibland försöker stöta bort dem. Föräldrar som trots att dom har mer än nog att göra på eget håll släpper allt och hjälper mig att bära, skruva och stötta.

Syster och hennes manboy som utan att gnälla står på pass för att spinga ut på gården när jag dyker upp med mina flyttlådor och som bjuder på en cider eller en kopp kaffe då och då och som ger mig sekunder, minuter och ibland någon timme att få pausa.

Därutöver finns någon annan, någon som finns för mig ovsett hur hetsig jag är, hur mycket jag gnäller och skäller. Någon som skjutsar till möbelvaruhus, affärer och en hel massa vardagslyx. Som alltid finns nära men som jag hittills inte kunnat ge lika mycket tillbaka. Ännu.

Som pricken över i finns också underbara människor omkring mig i samband med mina uppdrag på jobbet. Senast igår hade jag ett mycket givande samtal med min underbara mentor på "nya jobbet" och jag måste erkänna att jag ser en seger i att jag vågade öppna mig för henne. Jag berättade om mina funderingar på att återuppta mina samtal med "främlingen" och hon uppmuntrade mig att inte släppa den tanken. En investering i framtiden kallade hon det och det känns helt rätt.

Jag måste hitta tillbaka till att känna efter vad jag vill, hitta glädje i det jag gör igen och leta efter känslan att trivas med tillvaron. Min första åtgärd på det området kommer att bestå av att jag sakta lutar min ömma rygg tillbaka i soffan och i lugn och ro, trots att jag inte har tid, avnjuter en stor kopp te, såklart med honung för halsens skull!