Hur det kan gå när man dissar länstrafiken
Okej.. här kommer fortsättningen på min underbara dag. (varning för långt inlägg! popcorn rekomenderas)
Efter mötet igår blev jag avsläppt på Örebro C där jag inväntade Nea som skulle hämta mig med sillbilen.
Jag försökte ringa till henne tusen gånger för att få veta hur långt hon kommit och då jag inte fick något svar började tankarna snurra, jag såg för mitt inre hur sillen låg på rygg i ett dike med hjulen snurrandes i luften och strålkastarna lysamdes ut över en lerig åker, med en avsvimmad syster fast där inne.
Tack och lov ringde hon till slut upp och meddelade att batteriet i mobilen va dåligt men jag fick i alla fall veta att hon snart var framme.
Så fick jag äntligen kliva in i sillbilens värme och med munnen full av medhavd banan spydde jag galla över min värdelösa dag och då jag tystnade för att andas, tugga eller svälja fyllde syster snällt i med lite eget agg. En härlig stund med andra ord.
När vi passerat sista rondellen på väg norrut från Örebro började CD-spelaren att leva sitt eget liv och Nea anklagade mig för att ha förstört den med mitt dåliga karma, men hon stängde av den och så slapp vi tänka mer på det.
Istället riktades vår uppmärksamhet mot en lampa som plötsligt varnade för fel på ABS-bromsarna, men efter att ha provbromsat med gott resultat släppte vi även det.
Men så bjöd sillen upp till spontan-disco, det enda som fattades var spegelbollen i taket, i övrigt fanns alla tänkbara färger på blinkande lampor på instrumentpanelen och hastighetsmätaren tog sig på helt eget bevåg en sväng om upp mot 150-strecket.
Ungefär här kan jag väl säga att vi båda började förstå att sillen faktiskt inte mådde bra och med inget annat än tur lyckades vi rulla av vägen och ända in på en rastplats. Här upptäcker vi också att batteriet i min telefon är dåligt, så det blir några snabba nödsamtal hem till folk för att fråga om råd och förvarna om en ev räddningaktion. Därefter klick, klick med tändningen men varken bang eller start så där stog vi i ösregnet och funderade på om vi ens vågade gå fram till lasbilen som stod parkerad framför oss och knacka på förarhytten.
Det vågade vi inte. I stället tog vi en ficklampa med oss ut till vägen igen och hoppades att vi skulle slippa bli övekörda och med lite tur kanske till och med få någon att stanna.
Trafiken vid 22-tiden är inte så överdrivet tät men efter en stund svängde en ung man in till kanten och erbjöd sig att försöka få igång bilen med startkablar.
Stora leenden skådades när bilen brummade igång och vi vinkade av vår riddare i skinande golf, satte oss tillrätta och gasade iväg. I ungefär 500 meter, förbi en stor korsning och precis fram dit där mitträcket börjar och det fanns, prisad vare herren, två körfält.
Ut med triangel, första bilen som kom stannade och en varmhjärtad tjej kliver ur för att börja grubbla över hur vi ska göra för att komma åt med kablarna.
Eftersom trafiken avtagit ytterligare bestämde vi oss för att prova ställa bilarna i bredd, men det tar inte lång stund innan fler bilar dykar upp och vi avbryter.
I en av bilarna finns en trevlig herre tillsammans med sin lika trevliga dotter vilka erbjuder oss att bogsera bilen längre fram där det går att svänga in till kanten.
Vi bugar och bockar, in med triangeln, tappa bort bästa vanten och så iväg på the ride from hell.
Ingen sikt och ett, tu, tre så svänger karln av vägen och syster hoppar på bromsen för att inte köra in i honom när han stannar.
Fram med kablar och inget händer. Vi lånar deras telefon och ringer efter our people, vinkar av våra räddare i nöden och gosar in oss sillen för att vänta... och vänta...
Efter drygt en halvtimme kommer hjälpen och eftersom vi misstänker att det sista kabelförsöket inte var helt rätt så provas det igen. Sillen startar, sillen dör. Nya tag och plötslig har sillen fått livet åter. Dags att åka, riktigt långt denna gång men efter en stund... handen upp alla som kan gissa!
Sillen tycker dock om förändring så denna gången stannar den, återigen där det finns mitträcke, men nu bara ett körfält. Lyckan är gjord och ingen bogserlina finns att tillgå.
Första bilen lyckas smita förbi, men sedan kommer en långtradare som ju inte har något annat val än att stanna då det är för smalt. Nytt spännband (varför har ingen lina?) och in på första bästa ställe.
Klockan är nu midnatt, regnet har inte gett upp men vi gör det. Sillen töms och det blir varm, hel bil hem till Staden. Kvart i ett kliver jag innanför dörren till Borgen, slår mig ner i köket med det som skulle varit min lunch och ser tillbaka på en av mitt livs bästa dagar!
Slutorden i detta inlägg kommer tillägnas ALLA de som hjälpte oss under kvällen/natten men trots att han inte var på plats måste jag speciellt nämna Fader vår.
Tack vare honom har vi alltid bilarna fulla av bra-att-ha saker (o jag hade faktiskt tom lina i Lilly), allt från ficklampor och reflexvästar till startkablar och verktygskit! Tack vare honom har vi en sjuklig rädsla för smslån, tvålitersflaskor med tvål men också omtanke i överflöd. We love you!
Efter mötet igår blev jag avsläppt på Örebro C där jag inväntade Nea som skulle hämta mig med sillbilen.
Jag försökte ringa till henne tusen gånger för att få veta hur långt hon kommit och då jag inte fick något svar började tankarna snurra, jag såg för mitt inre hur sillen låg på rygg i ett dike med hjulen snurrandes i luften och strålkastarna lysamdes ut över en lerig åker, med en avsvimmad syster fast där inne.
Tack och lov ringde hon till slut upp och meddelade att batteriet i mobilen va dåligt men jag fick i alla fall veta att hon snart var framme.
Så fick jag äntligen kliva in i sillbilens värme och med munnen full av medhavd banan spydde jag galla över min värdelösa dag och då jag tystnade för att andas, tugga eller svälja fyllde syster snällt i med lite eget agg. En härlig stund med andra ord.
När vi passerat sista rondellen på väg norrut från Örebro började CD-spelaren att leva sitt eget liv och Nea anklagade mig för att ha förstört den med mitt dåliga karma, men hon stängde av den och så slapp vi tänka mer på det.
Istället riktades vår uppmärksamhet mot en lampa som plötsligt varnade för fel på ABS-bromsarna, men efter att ha provbromsat med gott resultat släppte vi även det.
Men så bjöd sillen upp till spontan-disco, det enda som fattades var spegelbollen i taket, i övrigt fanns alla tänkbara färger på blinkande lampor på instrumentpanelen och hastighetsmätaren tog sig på helt eget bevåg en sväng om upp mot 150-strecket.
Ungefär här kan jag väl säga att vi båda började förstå att sillen faktiskt inte mådde bra och med inget annat än tur lyckades vi rulla av vägen och ända in på en rastplats. Här upptäcker vi också att batteriet i min telefon är dåligt, så det blir några snabba nödsamtal hem till folk för att fråga om råd och förvarna om en ev räddningaktion. Därefter klick, klick med tändningen men varken bang eller start så där stog vi i ösregnet och funderade på om vi ens vågade gå fram till lasbilen som stod parkerad framför oss och knacka på förarhytten.
Det vågade vi inte. I stället tog vi en ficklampa med oss ut till vägen igen och hoppades att vi skulle slippa bli övekörda och med lite tur kanske till och med få någon att stanna.
Trafiken vid 22-tiden är inte så överdrivet tät men efter en stund svängde en ung man in till kanten och erbjöd sig att försöka få igång bilen med startkablar.
Stora leenden skådades när bilen brummade igång och vi vinkade av vår riddare i skinande golf, satte oss tillrätta och gasade iväg. I ungefär 500 meter, förbi en stor korsning och precis fram dit där mitträcket börjar och det fanns, prisad vare herren, två körfält.
Ut med triangel, första bilen som kom stannade och en varmhjärtad tjej kliver ur för att börja grubbla över hur vi ska göra för att komma åt med kablarna.
Eftersom trafiken avtagit ytterligare bestämde vi oss för att prova ställa bilarna i bredd, men det tar inte lång stund innan fler bilar dykar upp och vi avbryter.
I en av bilarna finns en trevlig herre tillsammans med sin lika trevliga dotter vilka erbjuder oss att bogsera bilen längre fram där det går att svänga in till kanten.
Vi bugar och bockar, in med triangeln, tappa bort bästa vanten och så iväg på the ride from hell.
Ingen sikt och ett, tu, tre så svänger karln av vägen och syster hoppar på bromsen för att inte köra in i honom när han stannar.
Fram med kablar och inget händer. Vi lånar deras telefon och ringer efter our people, vinkar av våra räddare i nöden och gosar in oss sillen för att vänta... och vänta...
Efter drygt en halvtimme kommer hjälpen och eftersom vi misstänker att det sista kabelförsöket inte var helt rätt så provas det igen. Sillen startar, sillen dör. Nya tag och plötslig har sillen fått livet åter. Dags att åka, riktigt långt denna gång men efter en stund... handen upp alla som kan gissa!
Sillen tycker dock om förändring så denna gången stannar den, återigen där det finns mitträcke, men nu bara ett körfält. Lyckan är gjord och ingen bogserlina finns att tillgå.
Första bilen lyckas smita förbi, men sedan kommer en långtradare som ju inte har något annat val än att stanna då det är för smalt. Nytt spännband (varför har ingen lina?) och in på första bästa ställe.
Klockan är nu midnatt, regnet har inte gett upp men vi gör det. Sillen töms och det blir varm, hel bil hem till Staden. Kvart i ett kliver jag innanför dörren till Borgen, slår mig ner i köket med det som skulle varit min lunch och ser tillbaka på en av mitt livs bästa dagar!
Slutorden i detta inlägg kommer tillägnas ALLA de som hjälpte oss under kvällen/natten men trots att han inte var på plats måste jag speciellt nämna Fader vår.
Tack vare honom har vi alltid bilarna fulla av bra-att-ha saker (o jag hade faktiskt tom lina i Lilly), allt från ficklampor och reflexvästar till startkablar och verktygskit! Tack vare honom har vi en sjuklig rädsla för smslån, tvålitersflaskor med tvål men också omtanke i överflöd. We love you!
Kommentarer
Postat av: Sillbilsägaren
jättetrött och bräker som ett får
Trackback
