Gårdagen
Hade en riktigt usel dag igår där humöret grävt sig ner under en nivå jag inte ens trodde var möjlig, jag vet inte varför.. för morgonen bjöd på en mycket upplyftande nyhet men jag kände ändå att jag höll på att koka över av någon anledning och när jag sen fick se att den nya uppgiften i skolan var 'ett foto i timmen' brast det totalt för mig.
Klockan var ungefär halv tio när jag såg det så med irriterade steg gav jag mig ut i skogen på morgonpromenaden jag hade planerat. Den var tänk att få ta ca 30 minuter men ska man under den tiden även hinna fota så hinner man inte speciellt långt.
Jag kom alltså hem lite senare än jag tänkt mig och lyckades få tag på min lärare för att reda ut endel frågor kring uppgiften innan jag fick ett telefonsamtal som varade aningen längre än jag räknat med, så efter det blev det att hoppa över lunchen och stressa för att hinna klart i tid till tåget och kvällens möte.
Hela jag kändes som ett stort ilsket åskmoln och när jag sen skulle av tåget och de som skulle kliva på inte kunde vänta på att vi andra gått av, utan var tvungna att klämma sig in ändå (behöver jag ens nämna att detta inträffade i Örebro?) kunde jag bara inte låta bli att ge en av dem en liten armbåge i sidan (och här skulle jag vilja skriva att det kändes aningen bättre av det, men det låter så fruktnsvärt illa att jag väljer att låta bli).
Till min glädje blev jag i alla fall troget upphämtad av 'chefen' och mötet gick på det hela taget ganska bra. Men där någonstan tog mitt 'flyt' slut för dagen och helvetet brakade lös ordentligt! Det återkommer jag dock till i ett annat inlägg... det är helt enkelt värt den uppmärksamheten.
Klockan var ungefär halv tio när jag såg det så med irriterade steg gav jag mig ut i skogen på morgonpromenaden jag hade planerat. Den var tänk att få ta ca 30 minuter men ska man under den tiden även hinna fota så hinner man inte speciellt långt.
Jag kom alltså hem lite senare än jag tänkt mig och lyckades få tag på min lärare för att reda ut endel frågor kring uppgiften innan jag fick ett telefonsamtal som varade aningen längre än jag räknat med, så efter det blev det att hoppa över lunchen och stressa för att hinna klart i tid till tåget och kvällens möte.
Hela jag kändes som ett stort ilsket åskmoln och när jag sen skulle av tåget och de som skulle kliva på inte kunde vänta på att vi andra gått av, utan var tvungna att klämma sig in ändå (behöver jag ens nämna att detta inträffade i Örebro?) kunde jag bara inte låta bli att ge en av dem en liten armbåge i sidan (och här skulle jag vilja skriva att det kändes aningen bättre av det, men det låter så fruktnsvärt illa att jag väljer att låta bli).
Till min glädje blev jag i alla fall troget upphämtad av 'chefen' och mötet gick på det hela taget ganska bra. Men där någonstan tog mitt 'flyt' slut för dagen och helvetet brakade lös ordentligt! Det återkommer jag dock till i ett annat inlägg... det är helt enkelt värt den uppmärksamheten.
Kommentarer
Postat av: Linnis
Undra vad som komma skall... hohoho
Postat av: Anna E
Har knappt hunnit med att läsa din blogg ju... men nu har jag läst ifatt lite i alla fall!
Bra att du armbågade till trängselknäppisen, jag skulle nog gjort detsamma... det är GRYMT irriterande när de gör så... ser fram emot ditt nästa (arga??) inlägg... du ska se att allt känns bättre redan imorgon!
Styrkekram så länge //Anna
Trackback
