En stund av svaghet
För ett ögonblick tappade jag kraften att stå emot tankarna igår och minnen från helgen sköljde över mig som en ljummen våg.
Den där helgen som var början på allt och som en gång för alla ställde dörren till det nya livet på vid gavel och släppte in allt ljus.
Kanske slappnade jag av för tidigt, vände ansiktet mot ljuset och slöt ögonen för att njuta av stunden lite för länge, för det tog inte lång stund innan skuggan började falla över mig och sakta insåg jag att dörren höll på att glida igen mitt framför mig.
Jag stod paralyserad kvar och såg den minskande ljustrimman och så plötsligt slogs dörren igen med en kraft som jag inte var beredd på.
Jag föll.. och föll.. ner i ett mörker som på något sätt kändes tröstande att ha omkring sig, ingen såg mina tårar och ingen kunde se paniken som steg inom mig.
Tills den dagen jag helt enkelt bestämde mig för att det var fel av mig att låta någon få sån makt över mig igen, jag hade ju lovat mig själv att aldrig mer släppa någon så nära igen att den skulle kunna göra mig så illa, men det var precis vad jag hade gjort. Ett misslyckande.
Så jag reste mig, sakta, och jag vände mig bort från det som gjorde ont, började sakta att gå vidare och jag tycker att jag kommit ganska långt.
Jag är nöjd med vart det här har fört mig och jag vet att jag inte är framme än.
Jag vill inte vara framme, jag vill se vad som finns bakom nästa krön, men igår tappade jag bort mig själv för ett ögonblick och saknaden finns där igen.
Det kan väl aldrig vara fel att tycka om någon?, det kan väl aldrig vara fel att bry sig om andra? men ändå känns det som att dom största misstagen jag gjort är just det, att jag bryr mig om för mycket. Att andra blir för viktiga och nu måste jag återigen försöka komma på ett sätt att glömma allt det som aldrig kommer att vara verklighet.
Men ändå när svageheten kommer och jag minns allt som var bra, så kan jag inte låta bli att fortfarande spara några av drömmarna och låta aningens lite hopp stanna kvar hos mig.
Den där helgen som var början på allt och som en gång för alla ställde dörren till det nya livet på vid gavel och släppte in allt ljus.
Kanske slappnade jag av för tidigt, vände ansiktet mot ljuset och slöt ögonen för att njuta av stunden lite för länge, för det tog inte lång stund innan skuggan började falla över mig och sakta insåg jag att dörren höll på att glida igen mitt framför mig.
Jag stod paralyserad kvar och såg den minskande ljustrimman och så plötsligt slogs dörren igen med en kraft som jag inte var beredd på.
Jag föll.. och föll.. ner i ett mörker som på något sätt kändes tröstande att ha omkring sig, ingen såg mina tårar och ingen kunde se paniken som steg inom mig.
Tills den dagen jag helt enkelt bestämde mig för att det var fel av mig att låta någon få sån makt över mig igen, jag hade ju lovat mig själv att aldrig mer släppa någon så nära igen att den skulle kunna göra mig så illa, men det var precis vad jag hade gjort. Ett misslyckande.
Så jag reste mig, sakta, och jag vände mig bort från det som gjorde ont, började sakta att gå vidare och jag tycker att jag kommit ganska långt.
Jag är nöjd med vart det här har fört mig och jag vet att jag inte är framme än.
Jag vill inte vara framme, jag vill se vad som finns bakom nästa krön, men igår tappade jag bort mig själv för ett ögonblick och saknaden finns där igen.
Det kan väl aldrig vara fel att tycka om någon?, det kan väl aldrig vara fel att bry sig om andra? men ändå känns det som att dom största misstagen jag gjort är just det, att jag bryr mig om för mycket. Att andra blir för viktiga och nu måste jag återigen försöka komma på ett sätt att glömma allt det som aldrig kommer att vara verklighet.
Men ändå när svageheten kommer och jag minns allt som var bra, så kan jag inte låta bli att fortfarande spara några av drömmarna och låta aningens lite hopp stanna kvar hos mig.
Kommentarer
Trackback
