Tillbaka till igår...
Då vi lämnade ifrån oss våra telefoner som vi använt i jobbet fick vi, om vi ville, behålla kontantkorten som följde med när vi fick mobilerna. Självklart passade jag på att sno åt mig mitt eftersom jag då kan ha det nummret till att lämna ut som jobbnummer! Men, eftersom jag inte längre fick ha telefonen kvar så är jag tvungen att använda en av mina gamla telefoner och när jag var på väg hem idag passade jag på att ladda batteriet den gamla och kunde då för första gången på väldigt länge gå igenom allt det som fanns sparat i telefonminnet... som t.ex. något 100 tal sms =)
Smsen måste vara från 04/05 för bland annat fanns några som jag hade skickat när jag var till Polen på demokratiutbildningen! Där fanns massor med meddelanden som jag hade skickat till den som in längre ska omnämnas i den här bloggen och att läsa sånt som skrevs när allting började var otroligt roligt samtidigt som det rev upp saknade igen.
Å ena sidan kan jag känna att det är gott att minnas allt det roliga, men å andra sidan gör det bara allting svårare att förstå och jag började återigen fundera på om det finns någon chans att träffa någon som förstår mig så bra igen... jag tvivlar.
Jag tror att det finna människor man möter genom livet, under längre eller kortare perioder som gör ett sånt intryck att man aldrig glömmer dom och den här personen är just en sån och fast jag vet att jag inte borde så kan jag inte låta bli att sakna (D)ig så fruktansvärt mycket!
Smsen måste vara från 04/05 för bland annat fanns några som jag hade skickat när jag var till Polen på demokratiutbildningen! Där fanns massor med meddelanden som jag hade skickat till den som in längre ska omnämnas i den här bloggen och att läsa sånt som skrevs när allting började var otroligt roligt samtidigt som det rev upp saknade igen.
Å ena sidan kan jag känna att det är gott att minnas allt det roliga, men å andra sidan gör det bara allting svårare att förstå och jag började återigen fundera på om det finns någon chans att träffa någon som förstår mig så bra igen... jag tvivlar.
Jag tror att det finna människor man möter genom livet, under längre eller kortare perioder som gör ett sånt intryck att man aldrig glömmer dom och den här personen är just en sån och fast jag vet att jag inte borde så kan jag inte låta bli att sakna (D)ig så fruktansvärt mycket!
Kommentarer
Trackback
