allicen

Hösten tycks bli precis lika underbar som sommaren men med skillnaden att jag nu kan säga att jag faktiskt mår lite bättre. Jag brottas fortfarande med en rad stressymptom och ibland känns det som att dom inte verkar vilja avta det minsta.

 

Insikten om att det inte kommer att kunna bli "vi" igen börjar sakta sprida sig även till hjärtat när jag nu fått klart för mig att han inte ens vill ha någon kontakt med mig så går det inte att lura sig själv längre. Härdsmältorna kommer allt glesare och varar allt kortare stunder, samtidigt som jag vid flera tillfällen faktiskt kunnat skratta och känna glädje igen.

 

Jag känner mig vilsen och vågar inte lita på mitt eget omdöme så jag försöker att gå sakta och hinna känna efter om isen bär..