allicen

Det är med blandade känslor som jag konstaterar att hösten närmar sig. Ikväll har jag tänt en fönsterlampa för första gången på flera månader och det är lite vemodigt.

 

Samtidigt känns det faktiskt lite skönt att kunna gömma mig i mörkret efter ett par fruktansvärt jobbiga månader. Det mesta känns helt värdelöst och jag vill helst bara ligga hemma i fosterställning, lukta på sånt som fortfarande bär hans doft och gråta mig sönder och samman.

 

Jag vet att han redan har lämnat mig, men jag har fortfarande inte accepterat det och jag är så rädd för vad vårat kommande möte ska få för betydelse. Hela min kropp skriker att det här är fel men det finns inget jag kan göra.

 

Annat än att sitta här och känna hur jag bit för bit förvandlas till ett mycket, mycket bittert vrak förståss...