Bråviken 2009

Det var inte utan att det gjorde lite ont i resterna av vad som finns kvar av mitt hjärta när det var dags att återvända till Bråviken, å ena sidan har det hänt så mycket på det året sen jag sist var där, men å andra sidan kändes det som att det inte gått mer än en dag.

Det är pinsamt att erkänna, till och med för sig själv, hur naiv man är. Det tär på 'stoltheten' för varje gång man inser att man väntar förgäves och det gör lika ont i själen varje gång man måste påminna sig själv om att man faktiskt inte duger.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0