allicen

Tankarna och känslorna far runt i kroppen som om det inte fanns ett enda organ därinne som hindrade deras framfart. Jag öppnade min bildmapp och det första jag fick se var dessa bilder från igår då jag var så nöjd över att jag kunde ta på mig dessa byxor till jobbet. Troligen tack vare fastan för i våras när jag plockade fram dom åkte dom snabbt in i garderoben igen.

 

I dag åkte jag iväg för att träffa min stora kärlek igen. Jag orkar inte skriva någon analys av det hela, inte nu i alla fall, men kanske kommer jag lägga upp nått annat ytligt under kvällen. Kanske lägger jag upp något väldigt ynkligt eller Kanske kommer det inget alls.

 

Jag hatar att det är så här.

 

Visst har jag väl berättat att det planerats för ett soldäck ute vid stugan? Bilden på resultatet har jag haft ett tag men glömt att visa upp och sen jag tog den har även trappen i förgrunden blivit  färdigställd.

 

Hur som helst, så här blev det!

 

Gillar ni ostkaka? Testa i så fall att göra denna superlätta fuskvariant med keso! Enkelt och GOTT

 

Den avtalade tiden då jag ska möta Mr. T börjar närma sig. Två månader har gått sen jag såg honom och jag jobbar febrilt på att vara förberedd. Hos kuratorn har vi pratat om vad som är mina förväntningar och vad som är mina villkor.

 

En del av mig skulle gå med på vad som helst för att få något av honom tillbaka, en annan sätter upp gränser och försöker skapa tydlighet i vad som är viktigt för att jag ska kunna må bra.

 

Jag är rädd för att mötet kommer kasta mig tillbaka till ruta ett. Kanske att jag återigen kommer våga vara stark och ställa ultimatum, men i så fall att konsekvensen av det kommer få mig att bryta samman. Tanken på ännu en period med panikångest skrämmer mig och jag vet inte om jag klarar fler sammanbrott där jag inte kan styra äver andingen och kroppen bara skakar. Mest rädd är jag för att det ska drabba mig redan på tåget hem där jag inte kan gömmam mig för blickarna...

 

Hur som helst har jag alltå börjat förbereda mig och för ändamålet har jag införskaffat ett helt paket näsdukar (jag gissar att det kommer gå åt!). Har jag en gång tagit på sig rollen som martyr så känner jag en vis skyldighet att upprätthålla fasaden

 

 

 

Så lyckad man känner sig när man 31 år gammal sitter hos barnmorskan och får upplysningen om att "dessa piller BARA skyddar mot graviditet" Hej Fjårtis! 

 

Precis som jag hade på känn, 5-2 är helknasigt och det verkar ju precis som jag trodde uppenbarligen som att jag är likadan.

 

 

 

Kopia av artikeln i länken:

 

För några veckor sedan gick jag på mitt sista möte på Östra sjukhusets Anorexi- och Bulimimottagning i Göteborg, där jag vårdades för det senare. Även om jag inte längre är i behandling så räknar jag mig för den sakens skull ännu inte som frisk. Ätstörningsproblematiken sitter hårt inpräntad i mitt sätt att leva och ända in i min personlighet, och det kommer nog ta flera år innan jag vågar sätta en friskhetsstämpel på mig själv.

Bulimi kan ta flera skepnader, men det genomgående för alla med sjukdomen är att man har problem med hetsätning och kompensationsbeteende. Alltså – man mår dåligt och har ångest, ofta för sin vikt, vilket leder till att man hetsäter för att dämpa ångestkänslorna. För mig kunde det handla om åtta smörgåsar, en pizza, en påse chips och två liter läsk i snabb följd. För att kompensera för hetsätningen ser man därefter till att kräkas, få i sig laxermedel eller, som jag, helt enkelt hoppa över måltider dagen därpå. Sen börjar det om igen.

 

Det är därför som 5:2-metoden är så farlig. Det är en direkt inkörsport till bulimi. Du får alla verktygen för att utveckla en ätstörning. Du svälter dig själv och lär dig se hunger som något positivt och bra. Du kanske lägger till en extra dag av fasta för att du åt en bakispizza med en massa läsk till i söndags - och vips, där har du ditt kompensationsbeteende.

Och så är bollen i rullning. Jag har ingen som helst förståelse till hur kunniga personer inom vård kan se det här som ett helt oproblematiskt alternativ för viktnedgång.

Jag vill bara att du som funderar på att testa denna metod tänker en vända till. Du tycker alltså att det är värt att gå hungrig då och då i strävan efter den där drömkroppen? Okej.

 

Men kommer det fortfarande kännas värt när du inte längre kan gå på toaletten och göra nummer två utan att det börjar blöda och gör så ont att du vill gråta? Är det värt det när du är så trött att du somnar så fort du kommer hem från jobbet eller skolan? Är det värt det när du måste ställa in en resa för att du hetsätit kvällen innan avfärd och mår så illa att du ligger och spyr på avresedagen?

Allt det här är konsekvenser som jag varit med om, och de eventuella kilon jag tappat på grund av min bulimi var helt klart inte värda det.

Gör saker som din kropp mår bra av. Ät regelbundet och varierat och rör på dig när du får chansen. Se din kropp som ett verktyg för att kunna göra roliga aktiviteter, ge den energi så att den mår bra och tyck om den.

Ta det från en som vet. Jag har låtit min kropp svälta några dagar i veckan under flera år. Och den har aldrig – aldrig – mått bra av det.

Alexandra Dahlberg

Fick en fråga om att skriva lite om spelet som jag köpte till Mr. T på alla hjärtans dag och självklart ska jag göra det! Faktum är att jag ibland tänkt att jag måste skriva något avslutningsvis om det hela eftersom spelet inte fullföljts så att säga...

 

 

Först ut; kortet som blev mitt sista (ynk!) "Time in a bottle" Skapa en tidskapsel och överlämna om ett år (så klart har han redan fått den, jag la den på en av hans flyttlådor innan jag gick till jobbet den dagen han skulle dra. Lite martyr måste man väl få vara?!?!)

 

Men, därutöver

 

Happy anything day
Read my lips (skapa ögonkontakt i en folksamling och mima något romantiskt)

Show and tell (gå igenom foton och välj tre foton av honom/henne som du älskar)

Berry delicious (Håll bär eller frukt mellan läpparna och låt din partner mumsa i sig)

New patterns (bryt mönster i vardagen)

Aanticipation (välj en dag och ta tid att fundera ut hans/hennes behov, planera kvällen utifrån det)

 

Sammanfattningsvis kan jag i alla fall intyga att det är väldigt harmlöst, vill man ha något mer utmanade ska man nog ge sig på 52 Weeks of Naughty Nights. ^^

 

 

Att säga att jag trivs med tillvaron är att ljuga, men så som alltid rullar ju livet på trots hjärtesmärta och brist på framtidstro.

 

Jag kör min tredje "tvåa" idag och har inte ätit något på hela dagen. Två koppar te och en vatten på jobbet så nu sitter jag och försöker känna efter vad jag verkligen vill invenstera mina 500kcal för dagen i.

 

Har även tagit mig i kragen och ringt till telia för att ändra mitt mobilabonemang till ett som bara kostar hälften av det jag haft hittills. Har man inget liv, ingen som ringer/smsar eller vill att jag ska göra det, så behöver man ju knappast maxa utrymmet för teletrafiken.

 

Så det flyter väl på... ungefär så här

 

Imorse bestämde jag mig för att skippa facebook. Det är så mycket där som sårar mig och så lite som egentligen känns positivt och personligt. Då kan det lika gärna vara. I alla fall idag och kanske imorgon och dagen efter det, det återstår att se!

 

Idag har det hänt två bra saker.

 

Det första var besöket hos min kurator. Nästa vecka början resan! Förhoppningsvis mitt livs bästa resa och slutdestinationen är att fullborda mitt sorgearbete för förluster som jag ännu inte är klar med!

 

Det andra är att jag har vågat. Vågat göra verklighet av en tanke som plötsligt planterade en sprattlande liten fjäril i magen och som sedan fladdrade på i timmatal och höll mig vaken på tok för länge i går kväll.

 

Och så var det ju pricken, här kommer den

 

För att vara en lantis är jag väldigt orutinerad när det gäller skogsvistelser, men det händer då och då att jag tar mig ut på en tur. Senast på en del av bergslagsleden som ligger intill stugan.

 

Vackrare och stillsammare natur får man leta efter! Att delar av leden sen ligger vid en rullstensås gör ju det hela bara ännu coolare.

 

Mor och Fader vår har aviserat att dom tänker slänga min pulka. Dom säger att det är för att den är trasig och för att jag inte använder den. Jag köper det inte... det är ju en prima fin pulka! och tänk om jag skulle behöva den en vacker dag.

 

Det är inlägget kan vara antingen svaret på varför jag ännu inte slagit igenom som trendsättare inom modebranchen eller helt enkelt början till en karriär som personal shopper.

 

Jag undrar verkligen på riktigt, varför finns inte fler barnkläder även i vuxenstorlek? Träffade lilla Lovisen för ett tag sedan och jag svär, fanns det minsta möjlighet för mig att kunna ha sådana jeans som hon hade skulle jag inte tveka!

 

Visst har det varit dagar denna sommar då jag tänkt att jag gärna skulle slippa göra iordning för kommande arbetsdagar, men på det hela taget har det gått bra att avstå sammanhängande semester. Nu har jag varit ledig fem dagar och tyvärr känns det inte lika lätt att börja tänka på arbetsveckan den här gången. Framför mig har jag en fullbokad vecka men jag känner mig redan sliten...

 

Har sovit oroligt inatt, vaknade flera gånger av konstiga drömmar och blev lite bekymrad över hur mycket av det som hände i drömmen som kan finnas med mig i det medvetna. Kanske är det kroppen som håller på att förbereda sig på mötet som börja närma sig, men jag hoppas innerligt att mina tankar och känslor också hinner göra det för just nu är allt bara kaos inom mig.

 

Tack och lov har jag en tid bokad hos min kurator under nästa vecka och får då en chans att ta mig igenom alla funderingarna på ett mer konstruktivt sätt än när jag sitter själv och grubblar.

 

MEN! även om natten var jobbig fick jag ändå en anledning att le innan jag gick upp, jag låg nämligen och surfade på mobilen inkurad under täcket och plötsligt kände jag hur lilla Tea kom spatserande över mina ben och upp över magen för att sen kika på mig över kanten på täcket innan hon vände och gick tillbaka till sin plats i fotänden. Det är fint att veta att hon håller koll på mig :)

 

 Jag vet inte längre vad jag ska skriva här... det känns som att många tycker att jag borde rycka upp mig, fatta att jag är dumpad och gå vidare. Själv känner jag att jag är långt ifrån redo, att jag måste få låta tankarna och känslorna styra mig istället för att försöka kväva dem.

 

Så jag känner mig kluven till om jag ska beskiva den här kvällen som en trevlig middag ute i stugan med familjen och utlämna detaljerna om hur ensam jag kände mig och hur mycket jag saknade honom. Hur många gånger under kvällen som jag inom mig kunde höra saker som han skulle ha sagt eller händelser han skulle relatera till.

 

Jag skulle kunna låta den fina bilden av en vacker kväll få bli hela berättelsen, men det skulle inte ta bort något av det som gör ont inom mig..

 

Det är med blandade känslor som jag konstaterar att hösten närmar sig. Ikväll har jag tänt en fönsterlampa för första gången på flera månader och det är lite vemodigt.

 

Samtidigt känns det faktiskt lite skönt att kunna gömma mig i mörkret efter ett par fruktansvärt jobbiga månader. Det mesta känns helt värdelöst och jag vill helst bara ligga hemma i fosterställning, lukta på sånt som fortfarande bär hans doft och gråta mig sönder och samman.

 

Jag vet att han redan har lämnat mig, men jag har fortfarande inte accepterat det och jag är så rädd för vad vårat kommande möte ska få för betydelse. Hela min kropp skriker att det här är fel men det finns inget jag kan göra.

 

Annat än att sitta här och känna hur jag bit för bit förvandlas till ett mycket, mycket bittert vrak förståss...

 Fick sällskap av lilla Lovisen och hennes mamma vid Lofet på eftermiddagen. Jag provade lingonkakan men den var inte i närheten så god som den mamma brukar göra! Gissar att jag måste ta mig ut och plocka lite bär med andra ord ;)

 

 

 

 

När jag vaknade imorse var jag inte hungrig så jag bestämde mig för att jag skulle ligga kvar i sängen. Jag somnade om ett par gånger, läste och klickade runt på nätet via mobilen.

 

När halva dagen gått och jag fortfarande inte var hungrig och inte heller hade kommit på någon brådskande anlednign att ens kliva upp så bestämde jag mig för att fasta idag iställt för imorgon. Jag hade ju redan gjort halva jobbet!

 

Det går fortfarande toppen och jag känner mig så pass stabil att jag ska åka och handla trots att det annars brukar bli halvtok när man gör det på tom mage ^^

 

Oroar mig dock för att få ett bakslag när som helst, för så här lätt kan det väl ändå inte vara? ELLER, är det som jag misstänker... upplägget är lika knasigt som min hjärna så detta är lite av en perfect match!

 

Dom senaste veckorna har jag tagit bort merparten av av mina "vänner" på facebook. Många av dm fanns det inget tvivel om att jag inte längre behövde ha kvar men några har varit lite mer svårgallrade.

 

Jag börjar dock bli klar och det känns som att dom flesta som finns kvar nu är människor som jag har någon form av verklig koppling till men det finns ändå ett tiotal frågetecken kvar. I vissa fall är det samvetet som hindrar mig, "kan jag verkligen ta bort henne/honom" "vad kommer han/hon tycka när (om)personen märker det?"

 

Är det fler som tänker så här eller är det bara jag som har för mycket fritid och för stort behov av kontroll?

 

Idag kör jag min första dag med 5:2 metoden och det har gått förvånansvärt bra hittills, hade med mig 240g tomat, 125g gurka och två ägg till jobbet varav jag fortfarande har ett ägg kvar. När jag ätit det kommer jag upp i 218kcal och kan då alltså ta något mer senare ikväll.

 

Har dock känt mig lite nedstämd under eftermiddagen... jag ska nämligen på ett möte om en liten stund och det slog mig hårt att jag inte kommer få sällskap dit, bli hämtad eller ha någon som väntar på mig när jag kommer tillbaka som annars har varit så starkt förknippat med dom här aktiviteterna.

 

Ingen att att prata av mig med efteråt.

 

Kan det vara så att hjärnan lider brist på smärtlindringen som den annars får genom mat?

 Har gjort ännu ett försök med decoupage men jag blev inte alls nöjd. På bilden ser det mycket snyggare ut än i verkligheten eftersom blixten reflekterar metallen som skålen är gjord av och ger lite glans. Men i verkligheten ser det inte ut så plus att det blev väldigt mycket skrynklor... kanske för hjärtat är lite skålformat eller kanske för att jag är skitdålig på detta precis om med allt annat jag försöker mig på.

 

Normalt sett är min inställning till kosthållning att jag vill hitta en modell som jag kan tillämpa årets alla dagar och livets alla år. Det som hittills har fungerat bäst är att hålla koll på vad jag äter och min gräns för att kunna minska i vikt har legat runt 1300kcal/dag.

 

Nu har dock hela livet ballat ur och så även kosthållningen så därför har jag börjat fundera på om jag inte skulle prova på 5:2 modellen. Jag menar upplägget är som gjort för en hjärna som är helt uppfuckat när det gäller mat!

 

Någon av er som provat?

Sent igår kväll fick jag lust att prova på decoupage. Jag hade inte så mycket material hemma som jag kunde använda så det fick bli en julservett och en blompinne av metall.

 

Om precis två veckor ska jag träffa honom. Exakt två veckor kvar tills jag ska träffa mannen jag älskar igen, efter att inte ha sett honom på två månader.

 

Och jag är livrädd för vad det ska innebära...

 

 

Ikväll har jag bakat ihop dem och blev väl inte helt överförtjust... jag skulle nog ha kryddat lite mer (salt och svartpeppar) och så fastnad dom väldigt i formarna men det kaske å andra sidan bara var för att dom va varma.

 

Hon som orkade med mig genom hela gymnasiet och som fortfarande är mig så kär. En sådan vän där det inte spelar någon roll om det gått fem år sedan man sågs eller hördes av utan där allt bara är som det alltid har varit.

 

Det här med maten har blivit lite av ett problem sedan Mr. T berättade att han ville flytta. Dom första veckorna åt jag inget alls och nu vräker jag i mig allt jag kan komma över, helst så onyttigt som möjligt för det ju sååå gott!

 

Det är ju en delikat situation jag är i, noll motståndskraft när det kommer till godsaker i kombination med den gamla hederliga matgömman som jag är långt ifrån ensam att ta till när det krisar. En klassiker helt enkelt!

 

Jag avskyr svinn och med noll koll på vad jag hade hemma efter en tid av helt oigenomtänkta "mat"inköp kunde jag imorse konsatera att jag måste få till någon slags struktur, så nu har sorterat mina livsmedel efter bäst före-datum (det är väl inte helt konstigt va?) och måste helt enkelt se till att äta det som ätas bör...

 

Den här blyga lilla filuren fick jag av mamma efter att jag vattnat och tagit in post när dom var på semester. Hur söt som helst och inte alls lik någon av mina andra ugglor =)

 

Som ni säkert vet deltar jag i en SIFO-panel och undersökningar där kan handla om allt mellan himmel och jord. Passande nog kom det härom dagen en undersökning om upplevelsen av "lycka" och som för att jag riktigt skulle  komma i känsla passade webläsaren på att haka upp sig så att jag fick vansinnessvar på den här frågan typ 100 gånger innan jag kunde komma vidare

 

Börjar få till tekniken när det kommer till att handsåga eftersen att jag har sågat upp högvis med grenar till ved, kanske för att jag har ett par ständigt vakande ögon på mig så att jag inte fuskar eller kanske för att jag helt enkelt har gåvan!

 

Sitter hemma i soffan med en stor kopp te och försöker tina upp efter kvällens grillfest. Supergod mat och trevliga människor känns som en jättebra avslutning på en annars ganska lång och ensam dag.

 

Hittade den här bilden på mig och värdinnan ute på facebook där vi sitter inlindade i varenda filt vi kunde få tag på och vi verkar ju båda vara lika glada över att få vara med på bild, haha!

 

I förrgår när min älskade vän kom hit på besök tände jag några ljus i Borgen och det kändes mysigt att sitta i skenet från levande ljus men egentligen betyder det ju bara att det blir allt mörkare och att hösten är på väg...

 

Förra torsdagen lackade jag mina naglar med ett, för sommaren, nytt lack som jag köpt på Stadens lågprisaffär. Jag tänkte att det kanske skulle hålla en dag eller kanske två, men nu har det gått över en vecka och det ser fortfarande ut såhär

 

Ni anar inte hur mycket fritid en människa kan ha och ni skulle strypa mig långsamt om jag skrev vad jag tycker om all min "egentid". Men hur som helst, för att skynda på eländet har jag målat lite nu på kvällen och tror att det faktiskt blev sista lagret på denna spalje.

 

 

Någon som vill hålla mig sällis under tiden kanske?

 

 

Idag har jag varit ledig. Helt utan anledning men i morse när jag vakade hörde jag en gräsklippare och kom på att jag helt enkelt måste ta mig för att klippa gräsmattan. Jag har försökt slippa ifrån det men det är ju bara att inse, pappa kan inte vara barnvakt varje gång.

 

Så jag bara bestämde mig och mitt första hinder var helt sonika att få igång den, det gick dock över förväntan och jag tänkte för en stund att det kanske skulle kunna gå smidigt men såklart krånglade maskinen på alla sätt som tänkas kan.

 

Hur som helst fick jag i alla fall hela grsämattan klippt och efteråt gick Tea ut för att inspektera mitt arbete. Hon har skrikit lite åt mig under dagen så jag misstänker att hon kanske upptäckt vart jag missat ;)

 

10 år utan älskade Lovle Sis.

 

32 dagar utan min stora kärlek och bästa vän.

 

 Hur behandlar jag bäst en amaryllis som fått för sig att blomma mitt i sommaren?!?!

 

Eller har ni också svårt för glassätning american style?