Är det någon av er som minns?
Den första stora, och självklart obesvarade, förälskelsen?
Min hittade jag under sommarlovet mellan sexan och sjuan. Bästa vännen som skulle börja åttan gick igenom skolkatalogen med mig och där fanns han! Jag bara visste att han var den rätte för mig och från den dagen trånade jag efter honom i månader... kanske till och med hela första året på högstadiet.
Men såklart visste han ju inte att jag fanns. Eller kanske gjorde han det men då dolde han det väl ^^
Så idag mötte jag honom i trängseln på en av Stadens marknadsgator och han såg rakt på mig. Jag tror banne mig han såg rakt in i mig och så sa han "hej!"
och så dog jag en stor smula mitt på gatan. Han sa h e j !
Elis som sällan känner sig stor och kaxig blev plötsligt ännu mindre, ja faktiskt så liten som 14 år och fjärilar som föll in i törnrosa sömn för nästan 20 år sedan vaknade till liv och flög ett par varv i maggropen innan dom sakta bäddade in sig för vila igen.
Åhh.... den kärleken alltså =))
Surprise Surprise!
och därefter byttes förvåningen mot ett stort brett leende...
Kanske är inte Staden fullt så kall som den kändes för några dagar sedan :-DVal
Idag är det val till kommun, landsting och riksdag. Jag har redan varit iväg och förtidsröstat eftersom jag inte vågar lita på mig själv när det gäller att verkligen komma iväg till vallokalen på just en specifik dag.
Jag hoppas verkligen på ett regeringsskifte och jag hoppas att det sker med god majoritet! I år är det dock så att vi i lilla Staden även folkomröstar gällande ett ev. byte av kommunnamn och i denna fråga kunde jag inte bry mig mindre! Vad jag däremot lägger allt för mycket energi på är hur korkade saker folk säger när det kommer till detta... man ställer sig frågan "varför" och det kanske man kan få göra, men vill man verkligen veta det kan man åtminstoden försöka göra sig mottaglig för svaren man får.
Egentligen, när jag tänker efter, så tycker jag att vi borde göra slag i saken och byta namn till Grådalens kommun och när det sen är klart ska jag packa varenda liten kappsäck som finns här i Borgen och ge mig av någonstans där det känns som att livet kan fyllas med något fint och bra.
En mycket ovanlig, vanlig torsdag
Det finns vänner som är helt otroligt perfekta och det märkliga med dessa personer är att dom inte har en aning om in egen fulländning.
Jag satt hemma en onsdagkväll med ont i magen inför mormors begravning som skulle vara på torsdagen efter. Många tankar gick till det faktum att jag kände mig så ensam i allt. Det är helt enkelt inte rätt att man ska gå igenom sådant utan någon som man kan hålla i handen eller sitta och prata tillsammans med när allt är över och bara tomheten finns kvar.
Så plötsligt, helt utan en aning kom frågan från underbara Cissi; "vill du äta kvällis med mig och Lovis imorgon" och allt bara brast. Det var klart att jag ville! det var det enda jag ville och ganska sent på kvällen efter begravningen åkte jag dit och blev så uppassad och bortskämd att jag tvivlar på att jag är värde det
Underbara människa, kan man någonsin ge tillbaka för allt man får...
En del människor...
Sjukstugan
Sedan i torsdags kväll har Borgen förvandlas till en Bunker. Av någon anledning har även Nisse hamnat här och vi har nu ägnat flera dagar åt att yra omkring här hemma.
Sakta men säkert återkommer (i alla fall mina) krafter men det vägs tyvärr upp av den ökade ansträngningen det innebär att navigera bland skiten som smalas här hemma. Som en starkt bidragande insats för vår överlevnad kom (prisad varde) Nisses mamma med förnödenheter i fredags.
Jag förstår att ni gärna vill ha detaljerad info om sjukdomsbilden, symptom och liknande men jag måste dessvärre göra er besvikna till förmån för min egen återhämtning.
Dags för vilning.
MysRossi
Den där känsla när någon smyger upp en tass på låret...
eller vilar sitt huvud i ens knä...
