allicen

Försöker sortera intrycken från igår, men det går sådär, testade den gamla hederliga plus och minus-metoden men landade bara i att den är värdelös när det inte är antalet för- eller nackdelar som ska mätas, utan vikten av dem...

Det är i stunder som denna jag verkligen saknar en bff att bolla mina tankar med, men i brist på det får jag försöka tänka att det tränar mig i att fatta självständiga beslut.

Nått jag däremot är helt säker på är hur mycket jag älskar våren! Grönskan som smyger sig på dag för dag, de ljusa kvällarna och lite varmare dagarna. 

Och solens egen lilla bonus av skönhet till oss! Det här är bilden tog jag från tåget på väg hem igår, kan man annat än älska dessa kvällar?!

Asså hur glad blir man inte? Vilka gulliga människor det finns! 💗

Jag vek fint ihop allt igen och stoppade tillbaka det i lådan, dels på grund av att jag verkligen hoppas att ytterligare någon blir lika glad som jag och dels på grund av skämmigt att roffa åt sig inför dejtpersonen, haha!

1. Utlämnad = lämnas ut. Blottad.

2. Utelämna = utesluta. 

Sådär, nu utlämnar vi aldrig mer information eller eller känner oss utelämnade i obehagliga situationer. Okej?

Och just det, när jag ändå är igång! Ska du fota skor för att sälja? På grund av äckligt: ställ dem inte på spisen/köksbänken/köksbordet!!! 

Hepp!

Halloumiburgare till lunch, cupcakes till fikat och ett glas vin på kvällen. Sämre kan man ju ha det.

Förutom blommorna blir jag dessutom väldigt glad av den nya mattan som jag köpt till matsalen. Det är en helt annan

 och mycket mer ombonad känsla i matsalen nu.

Tankarna har allt mer börjat kretsa kring en framtida flytt, men saker som detta och att hallen på bottenvåningen blivit fixad och fräsch talar verkligen emot det 😊 

Vi hjälptes åt att ordna med maten, mamma gjorde lite olika pajer och jag gjorde en räkcheesecake.

Det va lite av en provomgång men den blev förvånansvärt bra ändå tyckte jag! Det kommer nog göras fler gånger för min del och jag tänker mig att den passar perfekt som förrätt eller på en buffé. Kanske skulle det kunna bli en klassiker på framtida påskluncher!

Till efterrätt hade jag gjort en supersmidig variant av pannacotta med smak av choklad och toppad med hallon. Nu gick det så snabbt att göra den här varianten att jag hann med det samma morgon, men annars är båda dessa saker perfekt om man vill kunna förbereda dagen innan!

Den sötaste lilla gästen ratade dock all bjudmat och ägnade sig mest åt allvarliga dreggelkonster istället. Och att sitta i gamla fasters knä såklart!

Ibland vill jag ge sken av att vara härdad. Ibland inbillar jag mig att jag byggt upp ett försvar som hindrar mig från att vara sårbar.

Ni kanske inte tror att jag märker när ni börjar dra er undan. Ni kanske inte tror att det påverkar mig. Ni kanske inte tror att ert sätt att vara, tala och svara avslöjar er. Men ni har fel!

Efter mycket funderande, och jag menar m y c k e t funderande har jag kommit på att det som gör mig mest illa är fegheten. Alla ni som tar avstånd från mig men inte vågar säga det. Det gör så inihelvete ont att inse att man inte ens är värd ett avslut.

Ni måste inte stanna, men snälla! Gå inte omkring och låtsas att allt är som vanligt. Stå åtminstone för era beslut....

Vackert var det såklart ändå, men besöket blev kortvarigt och längtan efter lediga dagar på en solvarm brygga bara växer!

Det var betydligt meckigare att få ihop degen ön vad jag hade trott men efter mycket om och men så blev det ganska bra ändå.

Nu återstår att se om det finns några kvar när kalasen går av stapeln! 🍪☕

Så får jag se att jag minsann varit behjälplig med byggnationen av föräldrarhemmet! Utan att jag ens blev bjuden på taklagsfesten.

Nu är det som tvärs om på nått vis, jag känner mig verkligen glad inuti. Men så är det som ett ledset skal runt om och jag orkar liksom inte bryta igenom det.

Det känns som att jag är på gång någonstans, det känns som att det händer bra grejjer. Men så är det ju inte. Kanske är skillnaden att jag bara accepterar det nu...

Det finns många saker som jag aldrig vågat göra av rädsla att förlora något som jag redan har. Nu inser jag att jag inte har något att förlora och jag känner mig faktiskt fri. 

Förändringens tid är nu-isch!

Både jag och Tea njuter av solen, var och en på sitt sätt. Till bådas våra försvar kan jag dock meddela att även hon varit ute på balkongen och även jag har varit inomhus för att ägna mig åt det jag har åtagit mig att göra. Studera.

Utöver det har jag dessutom ätit "avskeds"lunch med min mesta fd. kollega som nu avslutar sin tjänst hos min arbetsgivare. Jag är pinsamt blödig och kunde inte låta bli att grina när hon åkte. Mest larvigt är det för att hon i det stora hela inte kommer vara längre bort än nu, snarare tvärtom då vi båda kommer ha våra dagsysslor på samma ort under min studietid. Men ändå 😢