allicen

My Pride Is So Broken

Tid att vara, tid att känna

 Jag vet inte längre vad jag ska skriva här... det känns som att många tycker att jag borde rycka upp mig, fatta att jag är dumpad och gå vidare. Själv känner jag att jag är långt ifrån redo, att jag måste få låta tankarna och känslorna styra mig istället för att försöka kväva dem.

 

Så jag känner mig kluven till om jag ska beskiva den här kvällen som en trevlig middag ute i stugan med familjen och utlämna detaljerna om hur ensam jag kände mig och hur mycket jag saknade honom. Hur många gånger under kvällen som jag inom mig kunde höra saker som han skulle ha sagt eller händelser han skulle relatera till.

 

Jag skulle kunna låta den fina bilden av en vacker kväll få bli hela berättelsen, men det skulle inte ta bort något av det som gör ont inom mig..

 

 

 

 

Låt det göra ont, du måste läka i din takt. Jag är inte färdigläkt än efter den skiten jag gått igenom, det är snart 4 år sedan. Men sakta men säker börjar bitarna i mig komma på plats igen. Ha dina bra och dina usla dagar för 17, bit ihop när du måste och böla ögonen ur dig när du kan. Enda sättet vet du.

Kram