allicen

Imorse vaknade jag någon timme före larmet och mös av tanken på att få somna om men innan jag kunde göra det  kände jag ett påtagligt behov av att komma på vad som stod på schemat för dagen. Efter en kort stunds funderade kom jag på det, kryssning!

Hur det nu är möjligt att så totalt glömma bort det efter en hel kvälls förberedelser vet jag inte men jag tar det som ett tecken på att jag behöver vila mina grå. Kanske kommer jag under kvällen att ta död på några av dem men det får jag ta... jag behöver det här!

Antingen det eller ett läkarbesök för demensutredning.

Herrejösses vad tiden springer iväg! Jag skulle ha presenterat vinnaren i utlottningen av Emma Jangestig's bok för länge, länge sedan men nu är det i alla fall äntligen dags =)

Efter en rafflande lottdragning kan jag stolt presentera Tinatiger som vinnare av boken och eftersom Tina är känd från Staden kommer boken levereras personligen, kanske imorgon?

Vill du vara med i utlottnigen har du 11 timmar på dig =)

Jag tycker om glada, trevliga, hälpsamma och sprudlande människor.

Jag tycker om dom så till den milda grad att jag ibland retar mig på dem, ni vet "det man retar sig på hos andra säger något om en själv".

Jag tycker om dem så pass mycket att jag jobbar stenhårt för att försöka bli en av dem, men det går inte alltid så bra. Visserligen har jag tagit ner kravet en aning på mig själv, för let's face it; jag kommer nog aldrig bli sprudlande men allt det andra... det borde jag klara av! Visst?

Så idag fick jag en chans att vara både glad, trevlig och hjälpsam när jag i rask takt spatserade mot en av arbetsplatserna som jag  tillfälligt har under mina vingars trygga beskydd och plötsligt fick se en tjej på väg in i församlingshemmet med barnvagn via trappen eftersom ett gäng byggare hade blockerat hela rampen.

Jag ropade från andra sidan gatan "Behöver du hjälp?"

Och fick ett nej till svar.
Kvinnor kan! javisst. Kanske är dom speciellt duktiga på att tråckla med barnvagnar där det är begränsad framkomlighet men lite snopet kändes det allt ändå. Kanske var jag inte tillräcklig glad eller lät kanske inte tillräckligt trevlig?

Man får hoppas att k-a-r-m-a arbetar utifrån devisen att det är tanken som räknas =)

Jag kan ofta vara en gnällis och jag överdriver mina små krämpor till att vara livshotande tillstånd var och varannan dag, men faktum är nu.

Jag mår inget vidare.

Jag har kännt mig oförklarligt ledsen och nedstämd en tid nu och trots att jag analyserar orsakerna så lättar inte tyngden i hjärtat, så som den brukar när man väl "kan sätta fingret" på orsaken.
Jag är inte redo att berätta om alla delar i det här och jag förstår att de av er som väl läser tycker att det blir rumphugget att jag skriver "a" men inte "b". Jag vet för jag avskyr själv alla dessa kryptiska bloggar där man får veta att det finns något som man inte får veta men man ska vara nöjd/nyfiken läsare ändå. Jag vet och jag ber om ursäkt för det!

Vad jag kan göra är att försöka... Om det finns någon inbördes ordning bland dess faktorer har jag ingen aning om och jag har inte kompetensen att rota i min egen hjärna för att ta reda på det men vad jag kan konstatera är att jag nu på allvar har börjat sörja min separation.
Känslan av misslyckande och frågor om rätt och fel börjar komma, jag tror att både jag och x:et i längden mår bättre som människor av att bryta upp men helt plötsligt har förutsättningarna förändrats. Från att försöka visa hänsyn och inte vilja klampa fram fortare än nödvändigt har jag nu fått ålagt mig att jag måste forcera.

Ungefär samtidigt som detta påbörjades bestämde sig min kropp för att rasa. Jag har känt mig trött och hänging men till en början inte värre än att jag kunde styra över mig själv men så för drygt en vecka sedan började halsen krångla och som en rektion på infektionen i kroppen sa nacken/ryggen ifrån och jag vaknade med en total låsning som nu flera dagar och en behandling senare börjar ge sig men som fortfarande stör min nattsömn. Jag försöker vila ryggen men eftersom jag känner en press i att få bort det sista av mina saker kör jag bil, lyfter kartonger och klättrar på vind ändå. Moment 22 du luxe!

Min vresighet och brist på egen tid går ut över humöret och den glada tjej som bland annat min mamma vittnat om att varit under en tid är som bortblåst. Den som verkligen behöver få bekräftelse från min sida får allt annat än det och även det sticker som en liten tagg i hjärtat.




Men! det finns bra saker. Saker som får mig att se en ände på detta... Såklart min underbara familj som alltid i sånna här lägen finns där även fast jag ibland försöker stöta bort dem. Föräldrar som trots att dom har mer än nog att göra på eget håll släpper allt och hjälper mig att bära, skruva och stötta.

Syster och hennes manboy som utan att gnälla står på pass för att spinga ut på gården när jag dyker upp med mina flyttlådor och som bjuder på en cider eller en kopp kaffe då och då och som ger mig sekunder, minuter och ibland någon timme att få pausa.

Därutöver finns någon annan, någon som finns för mig ovsett hur hetsig jag är, hur mycket jag gnäller och skäller. Någon som skjutsar till möbelvaruhus, affärer och en hel massa vardagslyx. Som alltid finns nära men som jag hittills inte kunnat ge lika mycket tillbaka. Ännu.

Som pricken över i finns också underbara människor omkring mig i samband med mina uppdrag på jobbet. Senast igår hade jag ett mycket givande samtal med min underbara mentor på "nya jobbet" och jag måste erkänna att jag ser en seger i att jag vågade öppna mig för henne. Jag berättade om mina funderingar på att återuppta mina samtal med "främlingen" och hon uppmuntrade mig att inte släppa den tanken. En investering i framtiden kallade hon det och det känns helt rätt.

Jag måste hitta tillbaka till att känna efter vad jag vill, hitta glädje i det jag gör igen och leta efter känslan att trivas med tillvaron. Min första åtgärd på det området kommer att bestå av att jag sakta lutar min ömma rygg tillbaka i soffan och i lugn och ro, trots att jag inte har tid, avnjuter en stor kopp te, såklart med honung för halsens skull!

Boka en tid hos en duktig sjukgymnast

Låt honom/henne värma upp din stela och ömmande kropp med varma mysiga vetekuddar i tio minuter.

Pina dig därefter igenom 15 minuters mörbultning av nacke, skuldror och ryggrad.

Försök sedan att behålla lugnet då du lägger dit liv i dennes händer när hxn tar ett fast grepp om ditt huvud och under vad som kommer kännas som en evighet draaaar allt vad hxn orkar, varvat med diverse ryck och slit (antagligen i syfte för att se att skallen fortfarande sitter fast vid resten av kroppen).

Simsalabim!
Du är nu två cm längre och har rasat nästintill ett pinnhål på BMI-skalan =)