Årets happening
Dagarna susar förbi och jag gör så gott jag kan för att hänga med. Jag ligger ständigt efter och jag kan inte begripa hur mina klasskamrater hinner göra allt dom gör...
I min värld är det kaos. "Att göra-listorna" är kilometerlånga och bara växer. Trots detta valde jag att spendera många, många timmar på Stadens marknad som arrangerades under helgen som var.
Jag förstår att det säkert inte var ett taktiskt drag men det kan inte hjälpas. Jag behövde det.
Bäst av allt under hela helgen var dock att jag för första gången fick känna en liten spark från Brorsungen. Som jag fick kämpa för att inte börjalipa, haha!
Nu är det fullt fokus på att plugga inför den första tentan som närmar sig med stormsteg. Ångest är bara förnamnet...
Och just det, idag fick jag återigen höra att jag är lik Annie Lööf. Looken tycks alltså hålla i sig men jag vet inte vad det beror på, jag ser det inte själv... Tycker dock fortfarande att hon är en snygg tjej så jag tänker inte tjata emot :-)
Ormvarning
Gissa om jag njöt av känslan att få ligga kvar under täcket när jag vaknade imorse!
Väl uppe blev det en mysfrukost med nyhetsmorgon innan det var dags att börja plugga. Fick en hel del gjort men är långt ifrån klar, så morgondagens aktivitet är given so to speak.
Tog en paus för att gå ut en sväng i det vackra höstvädret och såg två ormar. Den första var riktigt stor och men ändå jag hunnit kliva nästan ändä fram till den innan jag såg den och den slingrade snabbt iväg.
Den andra var betydligt mindre och dessvärre tror jag att den redan mött sitt öde men jag tog en bild ändå...
Ormar och andra kräldjur är något jag verkligen har svårt för. Har aldrig rört vid någon. Tänker ibland att jag borde genomgå en KBT för det, det borde kunna funka.. jag blir ju inte hysterisk när jag ser en orm det är bara tanken på att nudda en som gör mig vettskrämd.
Klapp och kram-hörnan nästa?
Rusar fram
Äntligen är det fredag! denna vecka har varit den längsta och mest omtumlande på länge.
Man brukar säga att livet är en berg- och dalbana, nu har jag visserligen aldrig åkt någon sådan men jag har förstått att det är nerförsbackarna som är den roliga biten. Så känns inte mitt liv.
Veckan inleddes, som ni vet med sjukdom och död. Därefter östes det på med kilovis av stress i skolan, men ändå lyser tillvaron upp lite så här i sluttampen.
Fick bland annat sällskap av en favorit fd. kollega på tåget imorse. Träffade en supergullig kille över en fika innan jag åkte hem från Örebro och han kramade mig som om han aldrig ville låta mig gå när det var dags att bryta upp. Det är sånt som behövs när det mesta känns tufft.
Ickemat
Okej, det är inte helt tomt i skåpen. Jag har ett paket kakor. Sånna har jag ätit nu och det kallas att tröstäta.
Att tröstäta är bland det mest skamliga man kan göra som kvinna. Därför kan jag heller inte ta med kakorna till skolan imorgon.
Men jag vill! Å herregud vad jag bara vill sitta längst bak i salen och äta kakor utan att ens bita av dem i anständiga bitar.
Men det ska jag inte göra. Så gör inte jag. Så gör MAN inte.
Istället ska jag köpa mig en hutlöst dyr dagens och låtsas vara helt ovetandes om kolhydraternas positiva inverkan på känslolivet.
Know the feeling?
Nattöppet
Både i går och i förrgår kväll somnade jag av rena utmattningen. Skönt på sätt och vis eftersom kvällen innan föreläsningar inneburit timmar av snurrande i sängen men nu (kl tre) kom verkligheten ifatt mig - i drömmen.
Gårdagen innebar TOTAL stress från morgon till sen kväll. På morgontåget kom ett sms med ett relativt oväntat dödsbud och som jag kämpade för att hålla ihop inför medresenärerna! Skoldagen var psykisk-och fysisk stress från början till slut och avlöstes av ett kvällsmöte. Under vilket ytterligare ett sms nådde mig med information om att person i min närhet drabbats av sjukdom.
Tårar igen. Inför ytterligare främmande människor... Väl hemma snurrade hjärnan i raketfart, ingen mat att ha med till skolan dagen därpå. Ingen tid att läsa på, varken efter- eller inför, föreläsnings material. Fejjangrupperna från skolan gick varma över allt som vi tydligen måste påbörja. Fejjanmeddelanden gick varma över alla möten med gamla studenter som ska bokas in för att få köpa deras begagnade litteratur. Försökte till slut samla ihop tankara så pass att det grundläggande var klart inför kommande dag. Utom mat förståss, note to Self - jag måste handla!
Sova, så befriande! tills det river och sliter inom mig igen. Plötsligt har jag kört på en tenta för att en självgod tentavakt såg mig ta en klunk vatten (vilket man ju egentligen får). Jag grät och grät, klasskompisarna går vidare till nästa rum och jag måste vara kvar. Här vaknar jag och blir lättad över att allt var en dröm.
Så minns jag... död, sjukdom, det övermäktiga skolaarbetet. Gråter, gråter, gråter. Känner den första lilla signalen om kommande panikångest så jag tvingar mig själv att andas, andas, andas.
Och jag känner mig ensamast i världen...
Helg
Ibland ställer jag mig frågan vad jag egentligen gör med med liv... Oftast kommer jag inte fram till något vettigt utan konstaterar att jag liksom bara väntar. Men utan att veta på vad.
Det fanns en tid då det brann en liten eld inom mig som jag helt enkelt inte kunde ignorera. Så är det inte längre, glöden har slocknat och kvar är bara en kallnad hög med aska.
Men därmed inte sagt att jag inte glädjs åt saker. Som tex att få höra om min Brorsunge som börjat påkalla uppmärksamhet genom att sparka omkring inne magen! Kanske är det henom jag väntar på?
Nåväl, igår tog jag en promenad och stannade för att titta på den här lilla mat tjuven.
Jag har hört att ekorrar är elaka djur, nån som vet om det stämmer?
Hur gör man?
Har varit till frissan idag och fixat till mina stripiga testar.
Kom dit utan någon som helst fason och med noll volym. Men gick därifrån med detta
Problemet är bara att jag inte kan sköta om ett långt hår (och för mig är detta väldigt långt!).
Jag kan inte göra en endaste liten fläta, begriper inte hur man får till jämna och fina bullar av olika slag och att fixa den här typen av lockar/fall skulle ta mig en hel förmiddag...
Jag kollar filmer på Youtube och jag studerar Jossan ingående när hon stylar håret efter klippningen. Men nej.
Jag begriper det helt enkelt inte!
Vad man kan och vill men inte får
Igår meddelade jag återigen mitt intresse för att bli nämndeman, men bemötandet kändes även denna gång svalt.
Jag vet inte om det är mina hjärnspöken eller om det är en korrekt iaktagelse att mitt engagemang inte är lika önskvärt som det från en del andra. Det är i alla fall den känslan jag får och det känns som att beslutet i den här frågan redan är fattat. Precis som förra gången...
Sveriges domstolar har gått ut med det direkta önskemålet att få en större spridning bland deras nämndemän. Dom vill få in fler yngre personer, gärna utan övriga politiska uppdrag och med olika erfarenheter och bakgrunder.
Ändå blev jag förra gången bortvald till förmån för personer som, i sammanhanget, är mycket äldre än mig och med långa rader av andra uppdrag.
Nu tänker jag sticka ut hakan här och det kan hända att jag kommer få skit för det (men det är troligen inget annat än det jag redan upplever). I min värld är nämligen allt snack om att få fler personer att engagera sig just bara snack.
Men, för att tänka lite positivt nu då... Än är inget nytt beslut taget, så håll nu tummarna för mig är ni gulliga! och ni som har möjlighet att påverka utfallet - vote for me!
En liten uppdatering kanske?
Nu är det verkligen länge sedan jag skrev något här! märkligt nog är det dock alltid under mina perioder av frånvaro som antalet besökare är som flest här...
Nåväl, det här varit lite turbulent för mig den senaste tiden.. Förra måndagen drog mina nya kurser igång och jag gav mig fasen på att jag skulle bli vän med lärplattformarna och inte vara ute i sista stund. Så jag lämnade in första uppgiften.
Samma eftermiddag kom ett mail med besked att det fanns en plats för mig på det program som egentligen var mitt förstahandsval. Ville jag ha platsen gällde det att registrera mig på tisdagen och på onsdagen var första lektionen.
Den som känner mig förstår hur läget var när jag skriver PANIK!
Avbeställa böcker, nybeställa böcker, lära mig hur stadsbussarna går, studera kartan över campus, avregistrera mig från kurserna, hitta ett schema, avboka inplanerade möten som krockar med det nya, skaffa pendlarkort and so on, and so on...
Det har varit mycket kan jag säga! men nu hoppas jag att det här ska funka. Jag ser dessvärre inte riktigt framför mig att jag kommer att fixa tre år med detta, men jag försöker tänka att det räcker om jag fixar en dag i taget.
Helgen var även den intensiv, men av trevliga anledningar och något som är värt att nämna lite extra är smörgåstårtan som Neas manboy bjöd på vid firningen av hans födelsedag.
Dessutom har jag även varit på bio och sett "så ock på jorden" och om det vill jag bara framföra:
1. Se den
2. Frida Hallgren (?) äger
Men med en hjärna som går på konstant centrifug kan jag helt enkelt inte formulera mig mer eller bättre för tillfället så det får räcka så här...
Hur har ni haft det?
