allicen

Alltså, slår man upp ordet "haveri" så är det mycket möjligt att den fösta synonymen blir "Svensk sjukvård" MEN det gäller då sannerligen inte alla dagar i veckan och just idag är en sådan dag då det inte gör det.

 

Vid mitt senaste besök hos kuratorn fick jag ju träffa en barnmorska och då erbjöd mig att få träffa henne en gång till på egen hand. Det har jag gjort idag och om det är någon av er som känner Jeanette på Sköndal så ge henne en stor kram från mig!

 

Jag hade fått med mig en bok hem att läsa i och jag hade skrivit noteringar som jag ville fråga om hon hjälpte mig så otroligt fint att våga säga alla dom där hemska sakerna som jag tänker på.

Innan jag gick frågade hon om jag ville att hon skulle hjälpa mig att kolla upp en sak och när sådant händer... När man står som ett litet, litet barn inne i ett kalt rum på sjukhuset och kvinnan framför, som bara utstrålar värme, frågar; Ska jag hjälpa dig? Det är då det brister och jag tänker att jag är så lyckligt lottad som får allt detta.

 

Efter drygt ett halvår kom kallelsen och läkaren frågade hur länge jag varit trött, jag sa som det var - hela livet! Han trodde mig inte men fortsatte att ställa sina frågor... "det står här att du haft en depression, är det på grund av detta?" Återigen höll jag mig till sanningen och sa nej, varpå han frågade igen "så du tror inte att din depression har nått att göra med att du varit trött hela livet? haha!! Jag förklarade kort varför jag inte trodde det och när jag efter några ynka förklarande ord började få tårar i ögonen tror jag att förstod mig för han sa inget mer om det.

Hur som helst fick jag med mig en väska med grejerna i och låt säga som så att det hade varit rätt bra med någon som kunde hjälpa mig att koppla upp mig till skiten för det var sannerligen inte lätt!

 

 

Jag fick rådet att tejpa fast grimman på kinderna för att den inte skulle halka omkring när jag sov. HA HA HA. Som om... jag somnar bäst på sida men vågade inte röra mig eftersom jag trodde att allt skulle halka snett om jag gjorde det, så jag låg stilla på rygg och varvade ungefär en timmes sömn med en timmes stirrande i taket. På morgonen smög sig Tea upp min mage och kollade in läget men missnöjet gick inte att ta miste på och ganska snart gick hon surt sin väg igen.

Med en timme kvar till maskinen skulle stängas av var jag så utmattad att jag knappt visste vart jag befann mig så jag bestämde mig för att strunta i allt och lägga mig på sidan och ZZzzzz..... Ända tills larmet ringde! Hur tänkte jag där? Jag menar, någon gång under vaknatten borde jag ju insett att jag inte skull behöva ställa larm  bara för att mätningen stängdes av?! Hur om helst, jag vaknade, SLET av skiten och somnade om.

Om resultatet av detta överhuvudtaget säger min läkare någonting återstår att se men jag oh vad jag drömmer om att få veta vad jag ska göra för att slippa denna trötthet...

 

 

 

Veckans happening i Staden är de pågående världsmästerskapen i Guldvaskning. Det har varit ett jefla gnäll på en del folk under alla dom fyra år som detta har planerats men jag ställer mig mer än gärna till skaran som tycker att det här är toppen!

Jag älskar när det händer positiva saker i min lilla Byhåla! och med anledning av detta ska tant till och med ge sig ut och mingla lite till helgen.

 

Första semesterveckan var över förväntan bra, jag la verkligen manken till att ta kontakt med vänner för att hitta på saker men så när mormor dog liksom sannade allt. Dagarna går och jag gör ingenting längre... jag har totalt tappat initiativförmågan igen och telefonen är ständigt tyst...

 

Därför bestämde jag mig för att följa med när mamma hörde av sig och berättade att Bror kommit hem på snabbvisit och att dom skulle åka ut en sväng, först och främst till morfar för att fixa med lite smått.

 

Vi åt lunch vid Morhagen och där fick se både Alpackorna och dom supersöta små kycklingarna som trippade runt på området.

 

Idag däremot har jag bara gått runt här hemma och slösat bort en hel dag känns det som. Kanske är det helt ok att man gör det men jag kan inte komma ifrån känslan av misslyckande. Nåväl, imorgon är en annan dag och då kommer jag att få efterlängtat besök så det tänker jag njuta av, banne mig!

 

 

Nisse skickade ett sms till mig i måndags och frågade vad jag gjorde, svaret blev

 

"jag är hos morfar, mormor dog idag"

 

När jag kom hem den kvällen stod en liten påse på trappen och i den fanns en liten blomma, utan avsändare... Det fanns bara två personer det kunde vara, Nisse och ytterligare en vän som visste om vad som hänt, eftersom vi annars skulle setts på eftermiddagen. Det var Nisse såklart!

 

Jag pratade med honom på kvällen och han sa att jag fick höra av mig om jag behövde, men faktum är att jag alltid varit för feg för att ta emot den typen av stöd. Hur gärna jag än alltid vill. Jag var trött och bestämde mig till slut för att bädda ner mig och jag hade just börjat göra mig iordning när den hemska känslan av panik bubblade upp inom mig. Så jag satte mig på sängen och försökte stålsätta mig.

 

Jag tänkte på hur jag läst om att man ska andas i en fyrkant eller något liknande. Jag har ingen aning om hur man gör och paniken bara härjade vidare inom mig. Illamåendet, känslan av att inte kunna fylla lungorna... Någonstans där blev jag tvungen att skicka meddelandet.

 

Nisse - vill du komma hit?

 

Och det gjorde han. Jag minns inte när jag senast somnade med någons arm omkring mig och jag kan inte i min vildaste fantasi föreställa mig hur jag skulle klarat stunderna på natten då jag låg helt utmattad med sprängande huvudvärk men utan att kunna somna, om inte Nisse funnits där och bara hållit mig hårdare intill sig.

 

Fina, fina Nisse - TACK för allt du gör!

Nea hörde av sig igår och frågade om jag ville komma på fika så jag gjorde mig iordning och promenerade hem till henne. Solen sken och jag hade så bra musik att lyssna på så jag kunde inte annat än le för mig själv under promenaden.

 

Jag mötte två personer som vinkade till mig och jag sken upp ännu mer av att se dem. Därefter tänkte jag att NU är det tid för en lättsammare tillvaro! Nea och jag hade nästan fikat färdig när min mobil ringde

"Dom har ringt från sjukhuset, vi ska åka till mormor. Det är bråttom."

 

Faktiskt var det inte föräns i bilen som jag reflekterade över vilken dag det var. Jag tog upp mobilen och kontrollerade... jo, det var på dagen 11 år sedan Lovely Sis lämnade oss. Kunde det vara möjligt att mormor skulle lämna oss exakt samma datum?

 

och det kunde det.

 

När det står klart att allt är över, att det inte finns mer att göra eller önska så börjar tankarna snurra. Tankarna om när jag sista gången verkligen pratade med mormor? var det ett bra sista samtal? Ja ni vet säkert... Jag vet inte om jag rett ut allt det där, men jag vet att jag hälsade på henne dagen innan och jag vill tro att hon visste att jag var där. Jag vill tro att hon kände att det var min hand som kramade hennes den eftermiddagen...

 

Åkte med min fina vän Cissi till Hjulsjö idag för att besöka bokloppisen där. Jag hade aldrig hört talas om den innan min kära kollega Julia berättade om den för någon vecka sedan, än mindre besökt den, så döm om min förvåning när jag plötsligt blev tillfrågad om att åka med dit!

 

Och vilket ställe!!! Jag har en hel trave med olästa böcker liggande hemma, plus att jag för tillfället mest plöjer igenom ljudböcker så länge som min prenumeration på Storytel pågår och därför koncentrerade jag mig till största del på att köpa vackra böcker och njuta av den underbara atmosfären. Mest av allt föll jag för de stora "björkarna" och deras fantastiska lövverk, gjorda av bokblad så klart!

 

 

Precis som jag skrev igår - Berg och dalar...

Spenderade gårdagen med Nea och passade på att följa med till stallet för att hälsa på Argus när hon skulle dit och pyssla om honom.