26e December

Dagen då Elis registrerade sig i bostadsköer.

Det känns vemodigt och nödvändigt på samma gång. Nu återstår bara för framtiden att utvisa om det behövs eller ej...


Vad man kan och vill men inte får

Igår meddelade jag återigen mitt intresse för att bli nämndeman, men bemötandet kändes även denna gång svalt.



Jag vet inte om det är mina hjärnspöken eller om det är en korrekt iaktagelse att mitt engagemang inte är lika önskvärt som det från en del andra. Det är i alla fall den känslan jag får och det känns som att beslutet i den här frågan redan är fattat. Precis som förra gången...

Sveriges domstolar har gått ut med det direkta önskemålet att få en större spridning bland deras nämndemän. Dom vill få in fler yngre personer, gärna utan övriga politiska uppdrag och med olika erfarenheter och bakgrunder.

Ändå blev jag förra gången bortvald till förmån för personer som, i sammanhanget, är mycket äldre än mig och med långa rader av andra uppdrag.

Nu tänker jag sticka ut hakan här och det kan hända att jag kommer få skit för det (men det är troligen inget annat än det jag redan upplever).  I min värld är nämligen allt snack om att få fler personer att engagera sig just bara snack. 

Men, för att tänka lite positivt nu då... Än är inget nytt beslut taget, så håll nu tummarna för mig är ni gulliga! och ni som har möjlighet att påverka utfallet - vote for me!



Paus

Har tagit en paus från min tenta och för att vila tankarna från den så tänker jag på pauser istället.
 
Närmare bestämt på alla olika slags pauser det finns och hur inkonsekvent det pausas åt alla håll. Till exempel jag nu då, som har paus. Men har jag paus eller har jag tentapaus?
 
Nu vill jag veta, betyder paus att man låter bli att göra något eller betyder det att man gör något? 
 
Till exempel, det finns dom som tar bloggpaus. Då låter dom bli att blogga. Medans det finns dom som tar rökpaus. Då röker dom så det står härliga till.
 
Så nu har jag alltså gjort uppehåll i mitt tentaskrivande och spenderat den tiden med Tea, i solen på balkongen och nu vill jag har ett svar
 
 
Har jag tentapaus på balkongen eller har jag balkongpaus från tentan? har jag en dubbelpaus eller bara paus? Eller har jag rent av ingen paus alls eftersom min hjärna uppenbarligen inte lyckats försätta sig i viloläge över huvud taget?!
 
Jag vill faktiskt veta! Och sen, beroende på svaren - kanske jag behöver en paus.

Val

Idag är det val till kommun, landsting och riksdag. Jag har redan varit iväg och förtidsröstat eftersom jag inte vågar lita på mig själv när det gäller att verkligen komma iväg till vallokalen på just en specifik dag.
 
 
Jag hoppas verkligen på ett regeringsskifte och jag hoppas att det sker med god majoritet! I år är det dock så att vi i lilla Staden även folkomröstar gällande ett ev. byte av kommunnamn och i denna fråga kunde jag inte bry mig mindre! Vad jag däremot lägger allt för mycket energi på är hur korkade saker folk säger när det kommer till detta... man ställer sig frågan "varför" och det kanske man kan få göra, men vill man verkligen veta det kan man åtminstoden försöka göra sig mottaglig för svaren man får.
 
Egentligen, när jag tänker efter, så tycker jag att vi borde göra slag i saken och byta namn till Grådalens kommun och när det sen är klart ska jag packa varenda liten kappsäck som finns här i Borgen och ge mig av någonstans där det känns som att livet kan fyllas med något fint och bra.

Toppar och dalar

Igår kväll tog jag en promenad, underbar musik i öronen och i tankarna författade jag ett inlägg till er om vilken bra vecka jag haft. Vädret har varit toppen, jobbet har varit roligt, jag har gjort saker som jag fått beröm för och kanske ännu viktigare; jag har gjort saker som jag själv varit nöjd och stolt över!
 
Men så när jag kom hem blev allt så fel. Jag behöver inte gå in på hur eller vad men det var en mycket ledsen Elis som somnade igår kväll och en lika ledsen som vaknade i morse.
 
Efter en sen frukost behövde jag komma bort, bort från Borgen och det kändes som att jag ville bort från min egen själ. Så jag kollade vädret och det utlovade precis vad jag ville ha. REGN. Jag packade in mobilen lite extra och gav mig ut på en promenad och längtade efter att känna regnet slå mot ansiktet, men regnet var betydligt mer blygsamt än vad jag hoppas på. Däremot blåste det rejält och det kändes som allt det jobbiga slets ut min kropp och flög i väg i vinden, en helt underbar känsla!
 
Väl hemma gjorde jag en paj, planterade lite blommor och inväntade finfrämmande. På eftermiddagen kom dom, Cissi och Lovisen. Fika och häng på favoritplatsen i balkonghörnet tillsammans med dem är balsam för själen och nu är jag redo för en ny jobbvecka.
 
En vecka där vädret verkar bli lite gråare men jag har bestämt att det ska vara precis lika bra på jobbet som under veckan som gick. Och så är det bara.
 
 
 

Midsommar maten

Gårdagen spenderade jag till stor del ensam, tanken var att det skulle bli någon enklare form av festligheter men under eftermiddagen började det krypa fram att det egentligen inte var någon som tänkte delta så beslutet fattades att lägga ner hela projektet.
 
Så i efterdyningarna av förvirringen föll det sig helt enkelt så, som det ofta gör när det mina planer går i stöpet, att jag stannade hemma och när det senare under kvällen blev prat om att ge sig ut hade jag för länge sedan tröttnat och såg mer fram emot att få bädda ner mig än att börja göra mig iordning för att gå ut.
 
Jag fick dock sällskap vid middagen och det kändes trevligt, förra året var det kaos inom mig men jag hade åtminstone spenderat dagen ute vid sommarstugan. Att ett år senare inte träffa en enda människa på hela dagen skulle verkligen kännas som ett nederlag!
 
 
Maten blev bra! matjessill och gräddfil toppad med gräslök är oslagbart och till det grillade köttet gjorde jag en sallad med rädisor och persilja som jag hämtat ute i trädgården.
 

Kan (till viss del) själv

Det här med att bo ensam i ett stort hus har både för- och nackdelar. Fördelarna är väl i och för sig få och i mitt fall egentligen inte det minsta efterlängtade, men dom finns och det gäller att så ofta som möjligt  försöka fokusera på dem istället för allt som är ensamt och svårt.
 
Jag trivs med att kunna fixa själv och för varje månad som går bygger jag på självförtroendet och kunskapsbanken. Så för någon dag sedan var jag ut i garaget och fixade när jag fick syn på cykeln som jag sedan länge har köpt nya handtag till och bestämde mig för att nu var det dags att byta.
 
Det gick så snabbt och lätt att jag inte ens suckade över att jag fick ta bort dem en gång för att gå in och klippa av en bit för bättre passform och jag kände mig nöjd över att jag äntligen fått detta gjort.
 
 
MEN! i vanlig ordning är det ju inget som bara får vara enkelt... Cykeln behöver pumpas och jag äger inte ens en cykelpump, än mindre en med den typen av ventil som finns på dessa däck. Så där står min lilla pärla kvar med sina nya handtag och kan ändå inte användas.
 
Fy vad less jag är på att hela tiden vara beroende av andra för att någonting ska bli klart :(
 
 
 

Avtackning

Förra veckan tackade vi av ännu en härlig kollega som valt att säga upp sig från jobbet och gå vidare mot nya äventyr. Det är så himla kul för henne att den chansen dök upp och att hon vågar ta den efter så många år på samma arbetsplats men samtidigt lämnar hon ett tomrum efter sig och jag saknar henne ofta på kontoret. Jag har ju i och för sig bara en tillfällig anställning och om några månader är det egentligen oväsentligt för mig vilka som är kvar eller ej men ändå känns det vemodigt.
Av oss arbetskarater fick hon ett presentkort på en SPA-behandling och dess underbara blommor, lika färgstarka som mottagren själv. Lycka till på nya jobbet Inger!

Ibland är livet svart eller vitt

När jag bäddade ner mig under täcket igår kväll kände jag mig fortfarande lite ihop knycklad. Efter en stund hörde jag sirener tjuta och detta upprepades flera, flera gånger om än under ganska korta perioder.

På nätet kunde jag läsa att en villa i Stadens centrala delar var övertänd, att totallarm gått ut och att totalt sju bilar både härifrån och från grannkommunen var här för att släcka. Jag vet inte vem eller vilka som bor i huset, men klart är att någon eller några gör det. Den eller dessa personer i sin tur har anhöriga och även om ingen varit hemma (vilket det dessvärre troligen var) så har ändå liv slagits i spillror.
 

Tankarna snurrade även kring min underbara vän som jag förstod blivit ditkallad för att hjälpa till med släckningen. Jag vet att hon är duktig, jag vet att alla hennes kollegor är duktiga men faktum kvarstod att hon skulle kunna försättas i fara och det är inte så enkelt att bara slå ifrån sig oron.

Än idag är jag skrynklig, men jag håller mig inom min trygga lilla gråskala och påminner mig själv om att det i jämförelse är riktigt, riktigt bra.

När en dröm blir sann

En fetisch eller två kan väl inte skada att ha, eller? Nåväl, skämt åsido,det är ju ingen hemlighet att jag länge sucktat efter att bli tandsköterska. Dock har det ju inte blivit så och egentligen gör det inget, för det jag gilar bäst är ju inte att gräva i andra tänder...
 
Näe, grejjen är ju att själv få gå till tandläkaren och känna känslan av att dom petande harvar omkring i tänderna! (Tilläggas ska väl att jag aldrig haft några problem med mina tänder utan jag går bara dit, det harvas och sen går jag hem helt lycklig i hela munnen).
 
Mitt bästa sommarjobb var just på folktandvården, för när det fanns återbudstider kunde min tandläkare ropa in mig och gjorde lite smågrejjer. Så ni kanske kan tänka er min lycka nu när jag äntligen gjort slag i saken och beställt hem mitt alldeles egna tandvårdskit!
 
 
Ni ser ju kroken ^^ Och detta för under 30 kronor!!!! Grrr!

glömde ju...

Att jag har lite för mycket att hålla reda på är inget nytt för mig, men idag glömde jag min mobil hemma när jag gick till jobbet. Det har nog aldrig hänt förut...
 
Faktum är dock att, förutom glömskan och min överhettade hjärna så, mår jag hur bra som helst ändå. Och inte har jag hört att någon annan farit illa av det heller!
 
Fast jag har ju iofs varit "oanträffbar" så; Hur mår ni???

Något att fundera över


Tant Elis tycker till

Jag ska för ovanlighetens skull beröra ämnet sex och nu må ni komma att tycka att jag är överdrivet pryd, men så låt gå för det.
 
Idag har jag retat upp mig på en rolig historia som jag såg på facebook och jag vill gärna betona detta för att ni ska förstå att jag förstår att det är en rolig historia, jag kan även upplysa om att jag förstår poängen i den, men ändå ser jag rött.
 
Storyn är i stil med: en kvinna föder barn och klagar över smärta, varpå hennes man upplyser om att det ju är hennes eget val eftersom han hade insiterat på analsex.
 
Hahaha! eller?
 
Jag blir så jävla förbannad rent ut sagt! Ska man jämföra smärta vid diverse sexuella aktiviteter med förlossningsmärta finns det nog fler sjuka grejjer man kan göra än vad jag kan komma på i min vildaste fantasi. Ingenting ska behöva göra ont, varken fysiskt eller psyskisk, och det borde vara en självklarhet i allas hjärnor, allt annat är sjukt!
 
Bilden som formas av vad sex ska vara skrämmer mig och det förvånar mig att debatten om hur tjejer ibland känner sig tvingade till saker dom egentligen inte vill inte sätter stopp för det hela.
 
Tanken slår mig också att vad det gäller analsex är det ju (för mig) lika (o)naturligt för såväl killar som tjejer och det skulle ju kunna innebära en helt ny arena att mötas på. Killar som tror att tjejer gillar det, borde ju även gilla det själva. Fysiken är densamma så varför inte ta för sig om det nu är så väldigt lockande. Hjälpmedel finns det gott om these days!

Att våga, ta chansen eller lyssna på hjärtat

 Jag har ett spännande erbjudande att överväga på jobbfronten, men på bara en vecka har det svängt från att vara utmanande till att vara utmattande.
 
Ibland tänker jag att det senste året inte har gjort mig starkare utan tvärs om att jag tvivlar mer på mig själv och jag vet inte om jag har dom rätta förutsättningarna. Kanske är jag mer den typen som behöver en trygg men aningen tråkig arbetsplats att gå till, göra det jag ska och sen gå hem och sköta mitt än någon som varje dag står inför nya utmaningar utan att ha något facit att läsa svaren i.
 
 Inte heller är jag känd för att vara den modiga typen och i det här fallet känns båda valen lika läskiga. 

När rätt blir så fel

Med gårdagens hemska flygplansolycka i färskt minne är det inte utan att det hugger till lite i bröstet av budskapet i den här reklambannern...



Stefan Liv, en av Sveriges genom tiderna främsta målvakt inom ishockey, spelade för HV71 men försvarde även målet för det Svenska landslaget, omkom då flygplanet som han och hans lagkamreter från Ryska Lokomotiv Jaroslavl  färdades i helt plötsligt en kort stund efter start störtade.


Brasiliansk

Jag har varit på utbildning idag och när det var dags för lunch gick vi iväg till en av mina favorit restauranger, där vi kunde välja mellan lite olika rätter.
De flesta av oss valde kyckling och under tiden vi satt och smaskade i oss av den supergoda maten stoppar en person i vårt sällskap en servitris för att fråga vart kycklingen kom ifrån.
Det kunde hon såklart inte svara på men efter bara en kort stund (plus för god service!) kom hon tillbaka och meddelade

Brasilien!

Nu är jag av den åsikten att om maten smakar bra och man är hungrig så äter man. Om jag lämnar maten har ju gullefjun mött ett fruktansvärt öde till ingen nytta och det blir ingen lycklig av.
Däremot kan man ju försöka ta ställning innan nästa gång, att vara en medventen konsument och jadda jadda.

Så tycker jag. För let's face it, hur många hade ätit där om det stått

- Ugnstekt Kyckling från Brasilen, serveras med sås av soltorkade tomater
- Sallad med färska räkor, handskalade av barn i Vietnamn
- Raggmunk med löksås och fläsk från elchockade svin

Jag bara undrar...


Social fobi?

Under senaste veckan har jag följt en diskussion om psykisk ohälsa som grundat sig på ett uttalande om att den ökade problematiken kring detta har något att göra med det faktum att vi har allt för mycket omkring som vi inte styr över utan istället börjar gräv i oss själva för att hitta någont att kontrollera.

Någon menade att om man ser tillbaka till en tid då vi levde i grottor och hade fullt upp med att överleva så var inte psykisk ohälsa ens en fråga. Jag kan inte låta bli att tänka att det nog ligger mycket i det och jag har funderat lite kring detta med 'social fobi'... dom personer jag träffat eller läst om som säger sig vara drabbade av detta bor utan undantag i stora städer. Är inte det märkligt? man mår dåligt av att vistas i områden där det rör sig mycket folk men man väljer att bosätta sig mitt i allt det. Varför gör man det?

Det finns säkert människor här i lilla Staden som också känner av detta, men kanske är vardagen lättare här där det inte rör sig så mycket folk eller skulle det bara göra allting värre att man inte utmanar sin rädsla lika ofta? Vad vet jag... jag är ju bara måttligt folkskygg.

Kvinnligt/Manligt

Det händer ibland att jag läser igenom en och annan dags- eller kvällstidning, för det mesta lämnar det hela bara en besk smak av uppgivenhet över vart vår värld är på väg, tillsammans med otaliga frågor om hur människor kan vara så fruktansvärt grymma.

Men mitt i allt detta har jag börjat fundera på en helt annan sak, just när det gäller vålds- och misshandelsfall och det är formuleringar man tar till när man beskriver hur t.ex. en misshandel har gått till.
Är offret en man/kille/pojke står det ofta att han har 'blivit utsatt för slag' men om offret däremot är en kvinna/tjej/flicka så har hon helt plötsligt 'fått ta emot slag'.

För mig känns det som att mannen utsätts för något som han inte har en chans att värja sig mot hur han än skulle försöka, kvinnan däremot, hon bara tar emot slagen som den kuvade varelse hon är.

Är det jag som lägger in personliga värderingar i orden eller är det någon mer som tycker att det är skillnad? Eller är det rent av så att min iaktagelse inte är korrekt, utan att termerna används lika mycket i båda fallen?

Ekologisk Mjölk

Jag är ingen storkonsument av mjölk, men till kaffe/te och havregrynsfrukosten när jag jobbar är det ju ett måste och självklart köper jag ekologisk mjölk!
Nu vet jag att jag inte kan sprätta runt på stan och tro att jag enbart får med mig ekologiska droppar hem i just mitt paket men jag vet att det finns ekologisk produktion och det är ett statement! Ett mycket viktigt sådant!

För en tid sedan fick jag förmånen att prata med en person med inblick bondebrachen och jag tog tillfället i akt att fråga lite om detta med ekologiska produkter, men svaret när det gällde mjölken gjorde mig tyvärr bara förvirrad...
I det regelverk som styr över vad som får kallas 'ekologisk mjölk' finns nämligen en punkt som säger att kon inte får fråntas sin kalv dom första fyra dagarna till skillnad från 'vanlig' mjölk där dom separeras direkt.

Vad min huvudbry kretsar nu alltså kring är om jag verkligen tycker att det är bättre att låta ko och kalv gå tillsammans under dessa fyra dygn och naturligvis hinna bygga upp en relation eller om dom båda faktiskt mår bättre av att 'inte veta av den andre'.



Vad tror du?

Så väldigt onödigt

Ambulans körde inte ända fram - Helenas pappa dog


Precis som vanligt firade Grekiska föreningen juldagen med en stor fest i sin lokal i Backa, Göteborg. Men plötsligt föll ordföranden Georgios Paparizou ihop. Hans hjärta hade stannat.

Dottern Areti, 35, började genast med hjärt- och lungräddning och flera personer ringde efter ambulans.

Men den kom inte.

Bara två kilometer bort hade ambulansen i stället stannat vid en bensinstation. Enligt deras rutiner låg föreningslokalen i ett "riskområde" och nu väntade de på poliseskort. Minuterna tickade långsamt iväg.

Men inte heller polisen kom.

Efter att ha väntat i cirka tio minuter körde ambulansen till slut fram ändå - utan poliseskort. Då var det för sent.

Georgios dog i sin dotters armar.


"Varför kom de inte?"

Hon har nu skickat in en anmälan till Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd.

- Varför kom de inte? Det är vad jag vill veta. Vem har tagit det här beslutet? Jag frågar mig det varje dag,

säger Areti Paparizou.

Av allt döma har inte polisen blivit informerad om vilka områden ambulansledningen för tillfället bedömer som farliga. De har heller ingen skyldighet att prioritera ambulanser som står stilla i väntan på poliseskort.

Egentligen känns det inte helt rätt att lägga den här artikeln i den här kategorien, jag vill att det ska kunna vara svart eller vitt även för mig, men tyvärr känner jag inte så till 100%.
Det är helt sjukt att människor ska behöva mista livet på det här sättet, men tänker man utanför den frustrationen och tittar på varför det händer så är det inte för att personalen sitter och väntar i kön McDrive utan för att dom är rädda! Det är inte rätt!  Brukar du vara rädd när du går till ditt jobb?
Det här är verkligen ett problem som är så mycket större än vad vi som inte lever i det kan förstå, ambulans, polis och brandkår har i alla tider varit våra hjältar och vi har lyxen att helt kallt räkna med att någon ska komma till vår undsättning inom några minuter efter att vi ringt till dom, vilket dom oftast gör.
Hur kan det då komma sig att dom ibland möts av både hot och stenkastning när dom anländer till platsen där man uppger att man behöver deras hjälp?

Bortser man från fallet som artikeln handlar om och istället tänker på problemet i sak så måste man ifrågasätta vad det är som säger att mitt liv är viktigare än dom som sitter i en polis-/brandbil eller ambulans på väg för att hjälpa mig?
Vart går gränsen för vilka risker man ska ta för att hjälpa någon annan?
För alla dom som åkt på larm till vad som nu har kommit att kallas "riskområden" är helt vanliga människor, med vänner och familj precis som du och jag...
Det är inte slumpen som avgör vilka områden som innebär en risk, det är ett resultat av otaliga tillbud där personalen råkat illa ut när dom försökt göra sitt jobb.
Jag vill inte att mina anhöriga ska få stenar kastade på sig när dom går till jobbet, då ska inte någon annans anhöriga heller behöva få det och jag vill inte beheöva vara rädd när jag går till mitt jobb, då ska ingen annan heller behöva vara det!

Dom djupa suckarna ekar tydligt längs Svea rike när folket serveras sånna här nyheter till det nybryggda morgonkaffet, men vad gör man för att förhindra att det ska fortsätta vara på det här sättet? Vad gör man för att ingen mer ska behöva drabbas av samma tragiska öde?
Inte mycket... istället kammar vi våra luggar, strosar iväg till vårt trygga jobb och lugnas av att man inte bor i ett "riskormåde".


Tidigare inlägg
RSS 2.0