Den här påsken
Lägger locket på
Och håller emot så mycket jag orkar.
Jag mår lite bättre, skolan funkar (för tillfället) lite bättre, jag känner mig lite bättre, jag ÄR lite bättre.
Men jag vet också hur skört det är, jag vet hur lätt det är att falla tillbaka och jag vet hur bekväm offerkoftan är.
Jag försöker tänka att det är mindre än ett år sedan som energin var slut, jag minns alla dom gånger jag gick ut för att ta en av dom där promenaderna som kuratorn tjatade om och bokstavligt talat inte orkade ta ett enda steg till. Ofta räckte det med att sakta av på takten med en par gånger blev jag nästan stående på fläcken och visste inte hur jag skulle ta mig hem.
Nu orkar jag! Och jag försöker även att orka och bygga upp en copeingstrategi för dom känslomässiga motgångarna. Att orka perioder då jag grubblar över om jag är omtyckt och att hantera alla stunder av insikter att jag inte är det. Just nu är det många som får mig att tvivla på om min vänskap har nått värde och av erfarenhet vet jag att flertalet av dessa relationer kommer att ta slut. Tyvärr.
Jag känner mig ibland som Julia Roberts karaktär i Notting Hill "I'm just a girl standing in front of a boy, asking him to lover her". Men folk älskar sällan mig och därför måste jag göra det så in i helvete mycket mer själv.
Idag har jag älskar mig själv för att jag rockade fett som tapetserade helt själv nere i hallen och försökt att hålla undan tankarna på besvikelserna som väntar runt hörnet.
Vårkänslor
Det finns verkligen inte mycket som kan mäta sig med dom här första, soliga vårdagarna.
Hur fångar du dom?
Bra skit
Alltså.
När man kommit hem tidigt från skolan, ger sig ut på en promenad, termometern visar 13 grader, solen skiner, man får meddelandet om ett VG i betyg på senaste inlämning och kan ta en fika på balkongen när man kommer tillbaka hem.
Då finns faktiskt inte så mycket att gnälla på. Inte ens för en sån som mig!
What a feeling!
Känslan när läraren säger
"jag kan rätta upp den här frågan med ett poäng"
Och den poängen är skillnaden mellan att få tentan underkänt och godkänt! Fi fan vilken lättnad att slippa omtenta ✌
Värsta krånglet
Det är verkligen en evighet sen jag uppdaterade här, men det beror inte enbart på min lathet/plugghysteri utan till stor del på att bloggappen har stulat.
Hur som helst, jag har haft lite bilder som jag tänkt lägga upp. Till exempel en från kyrkogården när jag var där och tände ljus hos Lovely Sis som skulle fyllt 41år.
Jag kommer aldrig sluta sörja, sakna och önska men det som faktiskt är ännu jobbigare att acceptera är att jag aldrig kommer kunna förstå varför hon inte fick vara kvar hos oss.
Önskar, önskar runt i ring. Att önska kostar ingenting.
Saknar, saknar runt i ring. Ett liv utan Lovely sis är ibland ingenting.
