allicen

Aldrig ska jag sluta älska er <3

Jag blev så glad att se henne och hon sa till mig att jag skulle komma förbi och hälsa på någon dag under höstlovet.

Jag skulle ju jobba endel så jag sa att fredag passade bra och idag har jag alltså varit där.

När jag kom dit var dom i full färd med att lägga sista handen på en äppelpaj som vi skulle ha till kaffet och det är banne mig så att hjärtat smälter!

Åren som chef var dom tuffaste jag hittills haft i mitt yrkesliv men någonstans vill jag absolut inte vara utan det. Jag fick lära mig så mycket, jag fick bevisa så mycket men jag fick också en helt unik chans att lära känna en hel drös fantastiska människor.

Visst var det många besvikelser och visst hade jag ibland önskat att jag fått en ärlig chans men det var också många fantastiska stunder med dem som ville att jag skulle lyckas. Som hjälpte mig över hinder som bara Gud vet hur länge jag hade fått kämpa med om det inte varit för dom här personerna.

Den dagen jag omotiverat och framförallt utan konstruktivitet börjar klaga och gnälla på någon av mina chefer igen - fly mig en tidsmaskin och ställ in den på any day mellan 2011 och 2014!

Eftersom ögonen inte varit vänner med ljus har jag hörkollat på tv och, för att döva mitt dåliga samvete över att inte kunna läsa till tentan, har jag lyssnat på diverse radioprogram om kroppen och knoppen.

Ganska mycket kul har jag ändå haft eftersom några från klassen tyckt synd om mig och därför ringt och skrivit till med jämna mellanrum. Jag hittade ett cirkeldigram som på ett tydligt sätt beskriver hur våra dagar som studerande ser ut. Skickade det till Moralkärringen och jag skrattade så snoret skvätte när hon ringde upp och gick igenom det med mig.

Idag är jag något bättre och ska göra ett seriöst försök att gå igenom lite anteckningar.. men fi fan så gött det är att bara ligga i sängen och inte göra någonting!

I övrigt kollar jag på idol och scannar av diverse mer eller mindre seriösa appar som jag fastnat för. Misären breder ut sig med andra ord, men faktum är att jag inte bryr mig speciellt mycket :-)

Det är ett äldre par som bor i närheten av Borgen och ett par gånger förra veckan träffade jag mannen när jag väntade på tåget hem från Örebro. Vi pratade om vädret och mördarsniglar som sig bör och redan vid första sammanstrålningen berättade han också att hans persilja hade gått bananas i år. Han sa inte att den hade gått bananas men jag förstod att det var precis vad den hade gjort.

Vi har inte interagerat så mycket förut, mer än att vi hälsar ute på gården, så döm om min förvåning när han vid möte nummer två frågade om jag ville ha lite av hans överdådiga persilja.

Det ville jag. Persilja är nämligen något av det bästa man kan äta tycker jag. Faktum är att det är så bra att det enda dåliga med det är att det inte lämpar sig jättebra som enda livsmedel hur mycket man än vänder och vrider på diverse modeller av tallrikar.

Hur som helst så hängde det plötsligt en påse på dörren. En stor påse! så nu vet jag vad mina måltider kommer pimpas med framöver :)

Tack grannen!

Vid lunchtid tog jag en lite längre paus och kombinerade en promenad med inmundigandet av lunch. Jag och mamma gick ut till sommarstugan där pappa väntade med grillen redo.

På eftermiddagen, lagom till eftermiddagskaffit, kom Nea hit och gjorde mig sällskap. Till mitt försvar pratade vi betingning och bestraffning så det stod härliga till!

Imorgon drar karusellen igång igen men jag känner mig inte helt redo. Men det får gå ändå...

Hur har din helg varit?

Det har varit en jobbig höst för mig och jag har inte riktigt hunnit med på något plan. Minst av allt att sörja morfar.

Igår morse så kroppen ifrån och när jag öppnade ögon för att stiga upp och göra mig iordning för begravningen snurrade hela världen för mina ögon. Jag kunde inte fästa blicken och efter ett första försök att sätta mig sängkanten hade jag inget annat val än att lägga mig igen.

En stund senare gjorde jag ett nytt försök. Kom ut till badrummet, men huvudet sprängde, benen skakade och allt fortsatte att snurra så jag hade inget annat val än att återvända till sängen.

Efter att jag pratat med mamma och gett mig fan på att jag skulle vara med på ceremonin så tog jag mig upp igen. Håret fick förbli otvättat, jag vågade inte ställa mig i duschen ifall jag skulle svimma och slå sönder min tand igen. Istället satt jag på toalettlocket och hängde över handfatet under tiden som jag tvättade och sminkade mig.

Jag kom iväg och redan i bilen kändes det bättre. Stress. Sorg. Det skrämmer mig vad det kan göra med oss!

Prästen höll ett vackert minnestal om morfar men ord kan aldrig göra en människa rättvisa

 Han var så mycket mer än några nedskrivna rader...

Det gör mig ont att aldrig få prata med honom igen, lyssna till hans kloka tankar om allt han läst i sina älskade böcker.

Jag har svårt att föreställa mig hur livet ser ut när  varken mormor eller morfar finns tillhands men det är tyvärr något jag kommer att bli tvungen att lära mig...

Vad som är bra med Mona är att hon aldrig låtsas som att hon skriver om saker som av en händelse, utan hon är ärlig med att det är reklam när det är det.

Idag skrev hon om sitt samarbete med rosa bandet...

Utifrån det här inlägget kan jag bara dra en slutsats. "Det funkar alltså som så att en del av försäljningen av dessa rosamärkta produkter går till Cancerfonden"

Ok.

Men det funkar uppenbarligen även så att det läggs rätt mycket pengar på att bjuda mer eller mindre kända människor prylar i överflöd.

Här kommer därför mitt förslag: ge fan i att konsumera en massa onödig dret och sätt själv in hela den summan du tänkt spendera direkt till cancerfonden.

Tack för mig.

Det gör jag ofta... Alldeles för ofta! Speciellt när någon annan "hinner före", då har jag svårt att hänga på utan att det börjar kännas påklistrat.

Men så ibland kommer en chans jag bara inte kan blunda för. Så var det i fredags då jag fick så väldigt bra bemötande och hjälp när jag ringde till Adlibris angående en beställning jag gjort.

Så istället för att gräma sig över alla komplimanger man aldrig gett, kan man glädjas över dom uppmuntrande ord man faktiskt uttalade!

Så nästa gång vi alla har den där vänliga frasen på tungan och funderar över om den ska sägas eller inte..

Kan vi inte bara komma överens om att bara gör't?!

Det va ingen blackout. Jag provade att gå dit tre gånger men det fanns inte en enda bokstav som jag kunde skriva ner. Man ska inte tänka på sånt, men det är svårt att låta bli...

Jag känner mig som klassens mupp, alla verkar förstå. Diskuterar och förbereder sig. Jag går i ständig panik. Hittade dock den här texten som jag ska försöka ta med mig...

Det är hur som helst fokus på tentaplugget, men igår tog jag en lång paus och åkte ut till stugan för att fika och ta en litepromenad med mamma.

Hösten är verkligen här nu.. badstegen är uppe, båten ligger på land och löven börjar gulna och det känns så vemodigt.

Speciellt sorgsen blir jag av tanken på att jag inte är där jag vill vara på något plan. Jag tycker inte om det jag gör, jag tycker inte om det jag tänker, jag tycker inte om mig själv...