allicen

Har läst upp mitt förlustdiagram i sorggruppen och precis som jag misstänkte var det stundtals jobbigt. Jag visste ju innan att man skulle försöka läsa vidare även tårarna kom och rösten brast, men inte hade jag tänkt på hur svårt det är läsa när ögonen svämmar över... speciellt som jag skrev med pyttesmå bokstäver :)

 

Under tiden som jag berättade fick dom andra inte säga något och dom fick inte ta i mig men efteråt fick jag frågan om jag ville ha en kram. Jag tänkte efter en lång stund och ville så gärna säga ja men jag kunde bara inte. Antagligen för att det skulle bli för jobbigt men jag kan inte låta bli att fundera över varför jag inte kan släppa någon nära.. jag har ju ändå tränat på att kramas den sista tiden! Till idag har jag i läxa att sätta ut vilka myter om sorg som andra har sagt till mig i samband med mina förluster, vilka tillfälliga distraktioner jag använt mig av men också om jag drabbats av sjukdom eller olyckor inom två år efter någon av förlusterna. DET känns svårt! Distraktionerna är nog ganska lätt, men myterna om sorg blir nog värre eftersom det är väldigt få som fått veta om vilka saker som hänt och som gjort mig ledsen. Det är dock att man ine kan göra fel så jag gör det jag kan och utgår från det under dagens möte!

Under helgen har det varit marknad i Staden. Jag saknade att ha någon speciell att dela allt med, men jag har haft shoppingsällskap av mamma och bärhjälp av pappa  :)

 

 

En liten ostbit, naturgodis och några gigantiska (men inte så smakfulla) fudgebitar blev det ändå på födosidan och därtill ett par väskor, några blommor, pysselgrejjer och mutor till Tea så på det hela taget är jag ganska nöjd. Imorgon har jag semester för att åka till vårdcentralen men bäst av allt är att jag tänker ta sovmorgon :)

 

Hur har eran helg varit?

Jag hade KUL!

 

och gjorde saker som jag aldrig gjort förut ^^

Ska snart iväg på buggkurs och har lyckats ta mig i kragen och kontaktat en person utanför min bekantskapskrets som jag fick höra ryktas om skulle gå på samma kurs, så jag kommer att ha resesällskap.

 

Det känns jättedeppigt att plocka fram dansväskan som inte används sedan han och jag var ute och buggade tillsammans. Det känns jobbigt att behöva ställa sig i den bekanta ringen utan honom vid min sida som första danspartner.

 

Förhoppningsvis finns där en hel drös med andra killar som gör kvällen rolig och förhoppningsvis kommer jag hem och skriver till er här om hur mycket jag längtar till nästa vecka.

 

Nu håller vi tummarna!

Började stöka runt lite i matsalen igår kväll. Det har samlats en massa saker över hela matsalsbordet och det kändes som att jag var tvungen att ta tag i något av det. Jag har kommit över ett par lila böcker som jag tänkt skulle kunna komplettera gardinerna som har lite lila i sig, men nu vet jag inte riktigt hur jag ska göra.

Det här är en variant, men jag vet inte riktigt... vad tycker ni?

 

 

 Efter ett möte idag skulle jag ta tåget hem. Lokalen låg intill järnvägen och vi slutade när klockan var över 16, tåget skulle gå 16.30. Jag rinde mamma som skulle sällskapa mig och hon sa att jag kunde gå till henne på jobbet, så jag strosade iväg, BORT från stationen.

 

Mötte upp mamma och vi promenerade tillbaka, jag tog en biljett och väntade. Tåget kom, jag klev på och sen var vi framme och jag klev av. Utan att gå igenom innehållet i väskan (två gånger) för att kolla att alla grejjer va kvar.

 

 

Så här åker ju alla människor tåg. Utom jag, som brukar vara konstant kissnödig  i fyra timmar innan avgång och dubblkolla allt, avgångstider, biljetten och typ att jag är i rätt stad.

 

Så jefla skönt att inte behöva göra det! Är det ett steg bort ifrån tåghysterin eller är det bara tillfälligt?

Idag åkte vantarna på, både på väg till jobbet imorse och på kvällspromenaden... lite trist kan jag tycka.

 

Tror inte att jag mått så dåligt någon gång tidigare som jag gjorde natten till måndagen... Panikångst, luftstrupen som knyter sig och kroppen som inte går att kontrollera.  Och vetskapen om att den jag funnit som var den enda jag kunnat ringa, inte längre vill att jag gör det. Vem vänder man sig till när världen rasar men man har förlorat sin bäste vän?

 

Jag hoppas att det var sista gången. Jag måste komma bort från den här känslan innan jag går under för den

Fick pengar av mamma och pappa när jag fyllde år i april för att kunna köpa en golvkandelaber, det har inte blivit av men igår snubblade jag över en till ett kanonpris så det var helt enkelt bara att skrida till handling

 

Idag serverades citronyoghurt men päronkräm här i Borgen. Söndagsmiddag de luxe!

 

Idag fyller min stora kärlek år, men eftersom han inte längre vill att jag ska vara en del av hans liv så kommer jag inte uppvakta honom mer än med ett sms. Det har gått tre månader sedan han sa att han ville att vi skulle bryta upp men det gör fortfarande lika ont. Jag har gråtit tusen och åter tusen tårar, jag har  resonerat med mig själv och kommit fram till faktum; han vill inte ha mig. Han älskar mig inte.

 

Men inte någonstans har jag lyckats få hjärtat att gå med på detta eller få kroppen att glömma hur det kändes att vara hans. Idag fylls mina tankar av alla överaskningar som jag aldrig hann göra för honom, presenter jag aldrig hann ge honom och hur jag än försöker kan jag inte se någon anledning till att känna varken glädje över livet eller framtidstro.

 

 

Jag håller inte med...

Ikväll har jag börjat med veckans läxa från sorggruppen. Nu börjar vi jobba praktiskt och min första uppgift är att sammanställa ett förlustdiagram i kronoligisk ordning.

 

 

Igår besökte jag kurator, sjuksköterska och läkare. Det är väl inte dåligt på en och samma dag i ett samhälle där vårdköerna ringlar sig långa ;)

 

Idag har jag börjat ta mina nya mediciner, en nässpray och ett kortisonpreparat för luftrören! Inhalationerna ska jag hålla på med ett par månader och sen ska jag bli kallad på uppföljning och det känns så himla bra att jag har blivit lyssnad på äntligen!

 

Under helgen har jag varit på kryssning. Det skulle jag inte ha varit... Det kändes inte kul att planera det och det var inte kul när jag väl var där. Upplägget var att en inbjudan gick ut till den som ville ha en, alla bokade och ansvarade för sitt. Helt ok, om inte! det var så att det egentligen inte var någon mer med som jag kunde hänga med. Det i kombination med alla minnen som sköljde över mig under hela helgen. Kryssningar som jag gjort med honom,dansgolvet där vi dansat och jag var lyckligast på båten över att den snyggaste och trevligaste killen bara ville ha mig. Näe, så mycket som skulle vara roligt men det blev bara fel. 

Hur fel förstår ni när jag nu berättar att dagens tre (3!!!!) besök på två olika vårdcentraler; tillsammans med en efterlängtad lunch och en ensam eftermiddag i sjukhuset caféteria var betydligt mer givande. Det kändes bra i magen när jag satt ensam bland alla människor på lasarettet och bara kunde gömma mig i min bok. Knasigt, ja kanske... Väl tillbaka i Staden svängde jag förbi jobbet för att hämta upp en hink plommon som en av mina goa kollegor tagit med till mig från sin trädgård! Tyvärr kunde jag inte ta rätt på dem nu när jag kom hem så dom åkte snabbt in i frysen tills det blir läge att koka ihop lite sylt :)  
 Hon ville inte ha något betalt för dem så jag skulle behöva komma på något trevligt att ge henne som tack men det får jag nog klura lite mer på om... Idéer?    

Hur kan jag tycka så mycket om honom trots att han gör mig så illa? 

Imorse skrev jag under ett nytt anställningsavtal som ger mig en heltidstjänst i botten. Jag har bara väntat i ca 13 år så det känns som lite av ett rekord för att vara anställd inom offentliga socialförvaltningen!

 

Sovmorgon

 

Möte med sorggruppen

 

Lunch med mamma

 

Vansinneshandlade byxor

 

Fika med pappa

Åka till stallet med Nea

 

 

Kanske det sötase jag sett!

 

 

 

 

 

Det visade sig dock att han gjorde det för hand och att jag hade använt fel slags såg, vilket förvårade det hela för mig. Hej dåligt samvete för att jag utnyttjar min käre far.

En av de vanligaste myterna kring sorg, eller om man så vill en av de vanligaste fraser som närstående använder för att trösta är "Håll dig sysselsatt".

 

En av de vanligaste tillfälliga lättnaderna som sörjande tar till är också just att hålla sig upptagna med olika saker för att slippa tänka på och hantera det som är jobbigt. Bägge dessa faktorer leder lätt till en spiral av sysselsättning. Den sörjande känner tillfällig lättnad och ökar på antalet distraherande sysselsättningar och närstående ser det som ett steg i rätt riktning och hejjar glatt på när man ser sin vän/anhörige "gå vidare"

 

Jag har ockå ägnat mig åt tillfälliga lättnader, under sommaren har det varit i form av arbete och att ömsom låta bli bli att äta och ömsom äta alldeles för mycket. Nu har jag bokat upp mig på ytterligare en distraktion, nämligen att återigen anmäla mig till en buggkurs. Det kommer svida att stå där utan min underbara danspartner men jag ska försöka att orka. Dock hålls kursen i nya lokaler och min "asperger" har redan satt igång och jag oroar mig över hur jag ska hitta rätt, vart jag ska parkera och så vidare...

 

Det är dock ett tag kvar så jag hoppas att jag hinner brottas färdigt med mina orostankar så jag får lite lugn och ro i kroppen innan det är dags! Move on, lägg locket på, allt löser sig...

Det må vara ironiskt att jag igår klippte gräset med svetten svidande och tårarna brännande i ögonen samtidigt som jag funderade över om jag verkligen gör rätt i att bo kvar i huset eller om jag helt enkelt borde lägga ut det till försäljning (det kan ju ta huuur lång tid som helst att hitta en köpare).

 

När jag idag åker och hämtar en grupp utemöbler som jag vunnit budginvning på. För att inte tala om det faktum att jag under sommaren inte ens gjort iordning på altanen och endast suttit där vid typ ett enda tillfälle...

 

Hur som helst, 810kr för hela den här möbelgruppen!

 

Tea är väldigt sällskapssjuk, hon sitter och stirrar på mig hela dagarna, skriker för att få uppmärksamhet  men när det inte funkar så lägger hon sog helt sonika och väntar ut mig

 

Lilla Tea är min trygghet här hemma, hon håller mig sällskap och vill allt som oftast gosas, men när jag egentligen borde koncentrera mig på att göra "hemläxan" inför sorgegruppen vette sjutton om hon bidrar till att trösta när jag ställs inför jobbiga tankar så att jag kommer frammåt med mitt arbete eller om hon rent av faktisk är lite ivägen...

 

 

 

Jag har alltid haft svårt för avslut, med tårar i ögonen har jag lämnat tillfälliga arbetsplatser, semesterparadis och människor. Även glada stunder har ofta varit fyllda av vemod och en sorgsam känsla i hjärtat. Studenten till exempel... jag tyckte om att gå i gymnasiet, även om det var mycket som var så väldigt jobbigt unde den tiden.

 

Att sluta skolan innebar att jag förlorade närheten till två kära vänner. Den ene fortsatte jag att träffa ganska ofta men det blev aldrig på samma sätt som våra stunder i samband med skolan och den andre tog det nog ett par år innan jag såg igen.

 

Nu håller man på att riva min skola och det känns trist. Inte för att jag har någon koppling till den nu, men ändå...

 

 

Sommaren lyxigaste fika

 

Har varit i Örebro på ett möte idag och efteråt gick jag en liten sväng på stan. Besökte på Panduro idé & hobby där tjejerna som stod i kassan va så himla gulliga att jag va nära att börja tjuta när jag gick ut därifrån.

 

Lycka. Glädje. Skratt. Jag vill också...

 

 

 

Idag var det ÄNTLIGEN dags för första mötet med handlignsprogrammet i sorgbearbetning!

 

Det är en liten grupp som bara består av min kurator, mig och en tjej till. Vi kommer att jobba oss igenom handboken och till idag hade vi tre kapitel i hemläxa, vilka vi sen jobbade oss igneom tillsammans. Jag känner mig besvärad över att jag grinar hela tiden men har bestämt mig för att låta det bero. Att gråta är inte farligt och kanske kommer den här processen att förändra mitt beteende i slutändan.

 

Idag pratade vi bland annat om myter med sorg, det finns så mycket konstiga saker som folk säger till den som sörjer... "mister du en står tusen åter" "var stark" eller varför inte "tiden läker alla sår". Det känns befriande att få jobba utifrån att allt detta bara är bullshit, min sorg blir inte lättare att bära bara för att världen kryllar av karlar, det är visserligen sant att det finns andra, men i sorgen är det ju ingen av dem jag vill ha och det tar inte bort smärtan av att vara ratad.

 

Var stark är något annat som ofta sägs och facebook svämmar över av "styrkekramar" när någon drabbas av förlust. Hur är man stark? För vem ska vara stark? Till vilken nytta? Nej, låt det göra ont!

 

Tiden läker alla sår. Gör den verkligen det? Kan man med säkerhet säga att om 20 år kommer det här inte göra ont i dig längre? Det har gått tio år sedan min syster dog och fortfarande kan smärtan skära som knivar ignom mig.Seriöst, hur länge ska jag vänta på den där läkningen?

 

Nej.  Jag tror att man måste GÖRA något för att läka känslomässigt och jag tänker ta den här möjligheten! Redan när jag gick i gymnasiet fick jag läsa en dikt som min underbara vän hade och den inleds med stroferna

 

"Det sägs att tiden läker
men tiden läker ingenting.
En riktig smärta härdas
som senorna av tid
Om den ger bot bevisar bara
att ingen sjukdom fanns"

 

Jag tolkade det alltid som att om sorgen försvinner var man inte ledsen på riktigt, men jag tänker annorlunda nu. Riktig sorg försvinner inte med tiden. En besvikelse kanske slutar göra ont och bleknar med tiden. Men sorg, den måste läka ut och det kan den aldrig göra genom mediciner, att man bara bestämmer sig för det eller att vänta ut den. Det gör den genom att man lagar det som är trasigt, hjärtat.

 

Tänk att jag haft lösningen framför mig i alla dess år och ändå inte fattat ett dugg av det!