Stop, in the name of fucking anything
Har börjat grubbla igen. Tror att det började igår, eller kanske i förrgår..
Känner mig dålig, ser ingen mening med nått och den där värkande kärnan långt inom mig lockar och drar. Det är så lätt att ge efter, det är så skönt att lägga sig ner i fosterställning och omfamna det vassa som river. Så svårt att stå emot.
Fan, fan, fan!
Jag vill ju resa mig upp, resa mig och gå. Oavsett om jag har ett mål eller inte, bara gå. Vända ryggen åt allt och alla som gör mig ledsen och aldrig se tillbaka...
Kommentarer
Trackback
