Hujedamig...
Tror inte att jag mått så dåligt någon gång tidigare som jag gjorde natten till måndagen... Panikångst, luftstrupen som knyter sig och kroppen som inte går att kontrollera. Och vetskapen om att den jag funnit som var den enda jag kunnat ringa, inte längre vill att jag gör det. Vem vänder man sig till när världen rasar men man har förlorat sin bäste vän?
För någon kväll sedan såg jag en film där endel av handlingen skildrade en tjej som skulle vänjas av från droger och bortsett från beroendet som ligger bakom ett missbruk så kände jag mig precis så. Jag går här hemma och knarkar doft genom att sniffa runt på allt som fortfarande luktar som honom. Där och då kändes det som att alla känslor bara skulle ut. Jag somnade till slut av utmattning men vaknade efter tre timmar och det var som att trycka på play efter att ha satt en skiva på paus. Tankarn snurrade igång innnan jag ens hann förstå att jag var vaken och dagen efter släpade jag mig genom arbetsdagen med värkade, svullna ögon.
Jag hoppas att det var sista gången. Jag måste komma bort från den här känslan innan jag går under för den
Kommentarer
Trackback
