Berg och Dalbana?

Liver går verkligen upp och ner, eller vad säger ni? Har man som mig känslorna utanpå kroppen blir det lätt tvära kast mellan skratten och tårarna.
Idag har varit en sådan dag där svängarna varit snabba och ibland ovanligt extrema faktiskt... Började ju dagen med ett möte där jag knappt fått veta vad jag skulle göra, men det gick nog ganska bra till slut och jag kunde fortsätta vidare till nästa... möte!

Ett möte som var riktigt trevligt, bjöd på en hel del konkreta saker och peppade lite inför den kommande våren men efter det däremot blev Elis en mycket liten flicka igen när det var dags att återigen besöka landstingets lokaler.
Den här gången fick jag dock träffa en av tidernas gulligaste sjukvårdsmänniskor som lyckades hitta ett handtag till en av mina sedan länge stängda dörrar. Tyvärr eller kanske äntligen.

Det är lätt att få mig att gråta, för den som vill. Jag behöver inte ens ge tips och råd till den som vill prova och idag tog det denna nya bekantskap mindre än 30 minuter innan jag började darra med läppen och inte vågade lita på rösten.
Med mig hem i väskan har jag nu en liten lapp med två telefon nummer till människor som på ett eller annat sätt kanske kommer att förändra mitt liv...

Det känns häftigt! och väldigt skrämmande. It's probably gonna be a bumpy ride

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0