Hantverk
Eftersom den levande encyklopedin (aka morfar) kände att det skulle bli allt för jobbigt att resa till Staden över jul (förra året) så bestämdes det istället att vi skulle åka till dem.
Mormor hade ägnat tusen och åter tusen timmar i köket med att göra julmat i alla dess former... och vilken julmat sen!
I år har jag varit på två julbord före jul, det ena på en närliggande herrgård där maten var god, men inte i närheten så frälsande som ryktet hade sagt.
Det andra var på ett hak här i Staden och kanske var det det bleka minnet därifrån som gjorde mormors julbord till en dröm?
Normalt sett gillar jag inte julmaten nämnvärt men denna gången funderade jag faktiskt på att bo kvar hos dom i La bara för att kunna snylta åt mig lite rester dagen efter :O På bilden ser ni 'tagning två', den där man bara tar det som är godast och för min del så skulle det räcka med dessa tre saker på julbordet, möjligen kompleterat med mammas sillröra och någon liten laxbit...
Nåväl, nu var det ju inte mat, utan hantverk (vilket jag iofs kan tycka att matlagning också är) som jag skulle skriva om så det är väl bäst att komma till saken :)
Ni vet när man har julmiddag, då åker det dyra porslinet fram, det finaste silvret och så kronan på verket; en ljusstake som kan sprida ett varmt och vackert sken över skatterna!
Mormor har en speciell ljushållare som alltid har hedersplatsen på köksbordet, en som hon fått i gåva av sitt enda gossebarnbarn och som på julaftonen kom med en direkt uppmaning om att skapelsen förtjände att förevigas.
Jag ber om ursäkt för den dåliga skärpan, det var som vanligt inte meningen, men vid det här laget har ni väl lärt er att det brukar sluta med att dom oskarpa bilderna är mina favoriter och jag hoppas att ni ser ändå!
Det här är någonting som självklart är ett resultat av den Svenska skolan, kanske slöjden eller rent av en extra spektakulär pysseldag.
Själva idén gillar jag verkligen... en bit av stammen från en tall med barken kvar, däremot känner jag väl en viss tvekan inför att man helt sonika valt att fästa den på ett stycke impregnerat virke! Ha ha! Det är dock ingenting jag kan säga högt för mormor vakar över denna pjäs med sitt liv och varje gång man försöker säga något om dess utforming lägger hon huvudet på sne, får en tår i ögat och berättar hur mycket hon har den kär.
Och visst är det så... det största värdet ligger sällan i ädelmetallerna vi packar in i silkespapper och gömmer i ett vackert skrin längst bak i nått skåp, utan allt oftare i en helt vanlig tall förädlad på ett sätt som bara barn kan.
