Vilken kväll

Jag är nyss hemkommen från en tidig farsdags-middag och jag är helt slut i huvet efter att ha spenderat några timmar med min familj :O

Bror började innan vi ens hunnit av Borggården med att helt krasst konstatera att min, numera framlidne, rosa telefon 'inte var av nån vidare kvalitet'.
Därefter har syster skällt på mig som en bandhund för att jag inte klarar av att hantera larmfunktionen på min gamla samsung och efter att vi test-larmat ett tiotal gånger fick jag ge mig och (motvilligt) säga att det var mitt fel att det inte alltid fungerade (men jag kommer ändå tvinga folk att kontroll väcka mig på kursen nästa vecka, så det så!!).

Det är säkert fler än jag som ibland under tonårstiden funderade över om man faktiskt inte var adopterad och hur man mer än gärna skulle gett vad som helst för att få byta tillbaka lite snabbt och enkelt.

Jag funderar inte längre över det.

Det finns ingen chans på denna jord att endast miljö skulle kunna bidra till det fenomen som uppstår när vi alla finns i samma rum. No no. Det är bara den nedärvda säkerheten i att vi är av samma tandkött och blod och som därmed gör oss, så att säga, stuck med varandra, som kan tillåta sådan total avsaknad av social kompetens hos en samlad grupp människor.

Och det är ju underbart!
Glöm allt tjafs om att vara unik, vad skulle jag gjort om det inte funnits någon mer som mig? =)

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0