allicen

Jag mår lite bättre, skolan funkar (för tillfället) lite bättre, jag känner mig lite bättre, jag ÄR lite bättre.

Men jag vet också hur skört det är, jag vet hur lätt det är att falla tillbaka och jag vet hur bekväm offerkoftan är.

Jag försöker tänka att det är mindre än ett år sedan som energin var slut, jag minns alla dom gånger jag gick ut för att ta en av dom där promenaderna som kuratorn tjatade om och bokstavligt talat inte orkade ta ett enda steg till. Ofta räckte det med att sakta av på takten med en par gånger blev jag nästan stående på fläcken och visste inte hur jag skulle ta mig hem.

Nu orkar jag! Och jag försöker även att orka och bygga upp en copeingstrategi för dom känslomässiga motgångarna. Att orka perioder då jag grubblar över om jag är omtyckt och att hantera alla stunder av insikter att jag inte är det. Just nu är det många som får mig att tvivla på om min vänskap har nått värde och av erfarenhet vet jag att flertalet av dessa relationer kommer att ta slut. Tyvärr.

Jag känner mig ibland som Julia Roberts karaktär i Notting Hill "I'm just a girl standing in front of a boy, asking him to lover her". Men folk älskar sällan mig och därför måste jag göra det så in i helvete mycket mer själv.

Idag har jag älskar mig själv för att jag rockade fett som tapetserade helt själv nere i hallen och försökt att hålla undan tankarna på besvikelserna som väntar runt hörnet.