Nattöppet
Både i går och i förrgår kväll somnade jag av rena utmattningen. Skönt på sätt och vis eftersom kvällen innan föreläsningar inneburit timmar av snurrande i sängen men nu (kl tre) kom verkligheten ifatt mig - i drömmen.
Gårdagen innebar TOTAL stress från morgon till sen kväll. På morgontåget kom ett sms med ett relativt oväntat dödsbud och som jag kämpade för att hålla ihop inför medresenärerna! Skoldagen var psykisk-och fysisk stress från början till slut och avlöstes av ett kvällsmöte. Under vilket ytterligare ett sms nådde mig med information om att person i min närhet drabbats av sjukdom.
Tårar igen. Inför ytterligare främmande människor... Väl hemma snurrade hjärnan i raketfart, ingen mat att ha med till skolan dagen därpå. Ingen tid att läsa på, varken efter- eller inför, föreläsnings material. Fejjangrupperna från skolan gick varma över allt som vi tydligen måste påbörja. Fejjanmeddelanden gick varma över alla möten med gamla studenter som ska bokas in för att få köpa deras begagnade litteratur. Försökte till slut samla ihop tankara så pass att det grundläggande var klart inför kommande dag. Utom mat förståss, note to Self - jag måste handla!
Sova, så befriande! tills det river och sliter inom mig igen. Plötsligt har jag kört på en tenta för att en självgod tentavakt såg mig ta en klunk vatten (vilket man ju egentligen får). Jag grät och grät, klasskompisarna går vidare till nästa rum och jag måste vara kvar. Här vaknar jag och blir lättad över att allt var en dröm.
Så minns jag... död, sjukdom, det övermäktiga skolaarbetet. Gråter, gråter, gråter. Känner den första lilla signalen om kommande panikångest så jag tvingar mig själv att andas, andas, andas.
Och jag känner mig ensamast i världen...
Kommentarer
Trackback
