Ända in i döden ensam
Jag ska inte skriva mer om ensamhet. Inte för att det inte finns anledning utan för att det inte finns mer att förmedla.
Min kurator berättade om ett gammalt par där kvinnan ibland frågade sin make om han fortfarande älskade henne, för att hon ville känna sig bekräftad lite nu och då. Varje gång svarade han - jag säger till om jag slutar med det.
Så är det med min ensamhet.
Idag har jag dock tänkt på döden och då är det som svårt att inte blanda in den där ensamheten... Jag har tänkt på mormor och på hur mycket som förändrats sedan hon dog.
På hur hon alltid, alltid fanns där för mig och på hur väl hon ville och hur övertygelsen om hennes kärlek aldrig sviktade hur låg självkänslan än var.
Mormor, säg att du menar och vill mig väl.
Håll mitt hjärta, håll min själ.
Jag saknar dig mer och mer <3
Kommentarer
Trackback
