allicen

Idag var det ÄNTLIGEN dags för första mötet med handlignsprogrammet i sorgbearbetning!

 

Det är en liten grupp som bara består av min kurator, mig och en tjej till. Vi kommer att jobba oss igenom handboken och till idag hade vi tre kapitel i hemläxa, vilka vi sen jobbade oss igneom tillsammans. Jag känner mig besvärad över att jag grinar hela tiden men har bestämt mig för att låta det bero. Att gråta är inte farligt och kanske kommer den här processen att förändra mitt beteende i slutändan.

 

Idag pratade vi bland annat om myter med sorg, det finns så mycket konstiga saker som folk säger till den som sörjer... "mister du en står tusen åter" "var stark" eller varför inte "tiden läker alla sår". Det känns befriande att få jobba utifrån att allt detta bara är bullshit, min sorg blir inte lättare att bära bara för att världen kryllar av karlar, det är visserligen sant att det finns andra, men i sorgen är det ju ingen av dem jag vill ha och det tar inte bort smärtan av att vara ratad.

 

Var stark är något annat som ofta sägs och facebook svämmar över av "styrkekramar" när någon drabbas av förlust. Hur är man stark? För vem ska vara stark? Till vilken nytta? Nej, låt det göra ont!

 

Tiden läker alla sår. Gör den verkligen det? Kan man med säkerhet säga att om 20 år kommer det här inte göra ont i dig längre? Det har gått tio år sedan min syster dog och fortfarande kan smärtan skära som knivar ignom mig.Seriöst, hur länge ska jag vänta på den där läkningen?

 

Nej.  Jag tror att man måste GÖRA något för att läka känslomässigt och jag tänker ta den här möjligheten! Redan när jag gick i gymnasiet fick jag läsa en dikt som min underbara vän hade och den inleds med stroferna

 

"Det sägs att tiden läker
men tiden läker ingenting.
En riktig smärta härdas
som senorna av tid
Om den ger bot bevisar bara
att ingen sjukdom fanns"

 

Jag tolkade det alltid som att om sorgen försvinner var man inte ledsen på riktigt, men jag tänker annorlunda nu. Riktig sorg försvinner inte med tiden. En besvikelse kanske slutar göra ont och bleknar med tiden. Men sorg, den måste läka ut och det kan den aldrig göra genom mediciner, att man bara bestämmer sig för det eller att vänta ut den. Det gör den genom att man lagar det som är trasigt, hjärtat.

 

Tänk att jag haft lösningen framför mig i alla dess år och ändå inte fattat ett dugg av det!