allicen

Till mitt förra inlägg har min vän Hanna satt ord på tankar som även jag känner till en viss del och eftersom jag ändå vältrar mig i självömkan så kan jag lika gärna berätta lite mer...

 

På sätt och vis känns det här så plötsligt för mig ockå, men såklart har det bubblat lite under en period även om jag valt att bara skriva och prata om det som varit bra. För så har det varit, det är ingen fantasivärld som jag målat upp, men men med tiden har vi båda känt att våran situation inte skulle hålla i längden.

 

Vi var tre i vårat förhållande. Han, jag och vi. Alla tre måste må bra för att det ska fungera och rent krasst var det ingen av oss som gjorde det. När varken han eller jag mår bra kan inte heller vi göra det och det här beslutet är egentligen först och främst ett sätt för att få ett stopp på det och bryta innan det går för långt.

 

Han behöver sin tid för att veta vad han vill med tillvaron och även om jag helst inte vill erkänna det, så behöver jag också tänka på vem jag är och vad jag vill. Drömmen, i alla fall för mig, är att vi ska hitta tillbaka till varandra och det är därdör jag är orubblig i att vi inte har någon kontakt just nu.

 

Ett beslut som gör ont varenda minut, men som jag måste hålla fast vid trots att det äter upp mig innifrån att jag inte vet vart han är, hur han mår eller vad han känner... Det är en kamp att försöka finna en balans mellan att våga drömma men utan att bygga upp falska förhoppningar och jag lyckas väl inte så bra även om jag försöker att ta en dag i taget och tänka att jag inte varken behöver eller kan fatta något beslut just nu.