att inte drabbas av åldernojja
I år fyller jag 30.
och jag är oftast medveten om det. Faktum är att jag längtat ganska länge efter detta, jag har sedan länge hävdat att 30 är den bästa åldern och att det är då mitt liv kommer blomma ut.
Kanske har min inställning blivit ett undermedvetet mål som påverkat mina livsval kanske har jag helt enkelt bara rätt. För det känns som att det är på väg att hända något... jobbet... kärleken... livet...
Jag tror att detta gör mig immun mot åldersågren. Det eller i vissa undantagsfall det faktum att jag faktiskt inte alltid förstår att det händer NU.
Som igår;
Kärleken berättar att han på sitt nya jobb i en stad nära mig har en arbetskamrat som bor/har bott i Staden. Jag lystrar genast lite extra och undrar vem det kan vara men får veta att vi inte känner till varandra för att killen sagt att jag var flera år äldre än honom och upplysningsvis får jag informationen om att han är 25.
Jag tänder i vanlig ordning till på tre röda och håller ett mycket övertygande tal om att vi minsann visst måste känna igen varandra om han är 25 för här i staden känner man igen ALLA från sina parallellklasser. Döm om min förvåning när jag insåg att jag hade fel. Fast det kändes så rätt.
Nä, nån åldersfixering har jag inte drabbats av men å andra sidan är det ju inte lätt att fixera sig vid saker man knappt minns!
och jag är oftast medveten om det. Faktum är att jag längtat ganska länge efter detta, jag har sedan länge hävdat att 30 är den bästa åldern och att det är då mitt liv kommer blomma ut.
Kanske har min inställning blivit ett undermedvetet mål som påverkat mina livsval kanske har jag helt enkelt bara rätt. För det känns som att det är på väg att hända något... jobbet... kärleken... livet...
Jag tror att detta gör mig immun mot åldersågren. Det eller i vissa undantagsfall det faktum att jag faktiskt inte alltid förstår att det händer NU.
Som igår;
Kärleken berättar att han på sitt nya jobb i en stad nära mig har en arbetskamrat som bor/har bott i Staden. Jag lystrar genast lite extra och undrar vem det kan vara men får veta att vi inte känner till varandra för att killen sagt att jag var flera år äldre än honom och upplysningsvis får jag informationen om att han är 25.
Jag tänder i vanlig ordning till på tre röda och håller ett mycket övertygande tal om att vi minsann visst måste känna igen varandra om han är 25 för här i staden känner man igen ALLA från sina parallellklasser. Döm om min förvåning när jag insåg att jag hade fel. Fast det kändes så rätt.
Nä, nån åldersfixering har jag inte drabbats av men å andra sidan är det ju inte lätt att fixera sig vid saker man knappt minns!
Kommentarer
Trackback
