Ett jävla tjat helt enkelt.

Jag känner hur detta allt mer börjar likna klagomuren men jag tänker inte lägga två fingrar i kors för att göra något åt det.

Jag tänker må dåligt precis så länge som mitt hjärta och min hjärna tvingar mig till det och jag tänker vara ärlig med att det inte bara är mina egna val som plågar mig. Jag mår som jag förtjänar och tur för mig så är det bara Jesus och alla barnen som verkligen vet vilken jävla skitstövel jag varit genom livet.

Jag snodde ett sudd från en mycket omtyckt dagmamme-kompis när jag va liten och jag vägrade erkänna det. Än idag har jag det kvar och det ligger i skrivbordet som en bit glödande kol och bränner hål i mitt samvete.

Det var det. Nu är det out in the open och om A kommer på mig med detta vet jag en som kommer börja grina och ropa på mamma men trots alla dumma saker jag gjort, hur missunsam och dryg jag än var som barn och kanske fortfarande är, så så gör det mig ont när mina vänner vrider kniven i hjärtat ett extra varv.

Ni kanske inte tror att jag gråter, ni kanske inte tror att jag ältar och grubblar. Att jag inte behöver någon men sanningen är den att varje gång jag inser att jag än en gång blev bortvald så är jag bara en mycket osäker liten flicka, livrädd att göra bort mig och livrädd för att visa mina känslor.

Tiden är förbi så jag kunde lägga benen på ryggen och springa (den tiden tycks för övrigt vara förbi i dubbel bemärkelse) upp till avbytarbåset vid hockeyrinken där jag gömde mig och mina tårar när någon gjorde mig illa. Istället kryper jag upp i Brooklyn-soffan jysk och önskar att jag var någon annan.

Någon värd att möta när det krisar. Någon värd att få frågan hur man mår...

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0