allicen

Någon sa att jag är jämnare i mitt humör och jag tar det som något bra även om det inte är något jag skulle kunna sätta fingret på själv. Jag är också tystare och mer dämpad, jag har blivit stabil sägs det... men det är inte så det känns när jag i fosterställning ligger uppkrupen i soffan och gråter, gråter, gråter.

Jag längtar efter en tröstande hand på min rygg men vågar inte släppa någon så nära och ingen tvingar sig dit. Jag tänker att jag kunde bryta upp från allt, klippa alla band och lämna både allt jag älskar och allt jag drömmer om. Jag tänker att det kan inte bli så illa, soffhörnet finns ju ändå alltid där.

Man väcker en ångest när man släcker en annan...