När glöden falnar
Ni vet att jag brukar skriva om att jag ska till 'kontoret' och jobba och kanske har ni också märkt att det är något jag verkligen gillar... Till saken hör ju att det även finns ett litet sidospår på det jobbet och med anledning av det åker jag ibland till t.ex Örebro för att jobba.
Just den delen av mitt jobb har varit något av ett litet skötebarn för mig, det har varit den delen i mina åtagande som jag aldrig tvivlat över och som jag aldrig kunnat drömma om att välja bort. Tills nu. Mitt lilla barn har plötsligt blivit en bråkig tonåring och vi glider längre och längre ifrån varandra.
Om jag från början var en eld som brann för det arbetet är jag nu bara en trött glöd och inatt vaknade jag med ett ryck från en dröm, eller som jag väljer att tro; en undermedveten insikt, i vilken man kastade den sist hinken vatten över mig. Det fanns en tid när jag tänkte att jag hade hittat hem och på den tiden trodde jag på mig själv även när jag inte kände att någon annan gjorde det. Idag har jag börjat tveka och tänker att det var väldigt dumt av mig att inte redan då se vad alla dom andra såg och jag har nu inte längre viljan att försöka kämpa.
Det är ju ett misslyckande utan dess like men här hemma i Borgens trygga famn kan jag ändå fortfarande låtsas lura mig själv och säga att det är en del i personligutvekling.nu.
Nu är jag ju inte så lättlurad att jag faktiskt går på mina egna försök till bortförklarningar, projektet handlar ju inte om att förändra den jag är utan enbart om att förbättra och det kan jag inte riktigt stå för att det här gör, men ändå är det någonstans skönt att ha det att ta till när tvivlen dyker upp trots att jag är smärtsamt medveten om att det är en falsk tröst.
Det är en bra egenskap att kunna släppa taget och jag hörde en gång att det är just det man måste göra när man älskar något och att det, om kärleken är sann, kommer tillbaka. Tyvärr är det sällan det händer...
Just den delen av mitt jobb har varit något av ett litet skötebarn för mig, det har varit den delen i mina åtagande som jag aldrig tvivlat över och som jag aldrig kunnat drömma om att välja bort. Tills nu. Mitt lilla barn har plötsligt blivit en bråkig tonåring och vi glider längre och längre ifrån varandra.
Om jag från början var en eld som brann för det arbetet är jag nu bara en trött glöd och inatt vaknade jag med ett ryck från en dröm, eller som jag väljer att tro; en undermedveten insikt, i vilken man kastade den sist hinken vatten över mig. Det fanns en tid när jag tänkte att jag hade hittat hem och på den tiden trodde jag på mig själv även när jag inte kände att någon annan gjorde det. Idag har jag börjat tveka och tänker att det var väldigt dumt av mig att inte redan då se vad alla dom andra såg och jag har nu inte längre viljan att försöka kämpa.
Det är ju ett misslyckande utan dess like men här hemma i Borgens trygga famn kan jag ändå fortfarande låtsas lura mig själv och säga att det är en del i personligutvekling.nu.
Nu är jag ju inte så lättlurad att jag faktiskt går på mina egna försök till bortförklarningar, projektet handlar ju inte om att förändra den jag är utan enbart om att förbättra och det kan jag inte riktigt stå för att det här gör, men ändå är det någonstans skönt att ha det att ta till när tvivlen dyker upp trots att jag är smärtsamt medveten om att det är en falsk tröst.
Det är en bra egenskap att kunna släppa taget och jag hörde en gång att det är just det man måste göra när man älskar något och att det, om kärleken är sann, kommer tillbaka. Tyvärr är det sällan det händer...
Kommentarer
Trackback
