God morgon!

Har tagit med mig frukosten till datorn och njuter av nattens och (den ännu tidigare) morgonens blogginlägg :)
Idag ska jag bara lata mig på förmiddagen för att sen börja jobba kl 14.

Måste fixa nått ätbart att ta med mig till jobbet och förbereda lite inför imorgon då jag ska få åka till mitt favorit land, Värmland!
"Chefen" ringde igår och frågade om jag hade tid att vara med på ett "jippo" och jag svarade ja utan att egentligen ta reda på vad jag skulle göra, så nu har jag börjat fantisera ihop olika trauman som jag kan tänkas utsättas för under dagen! Har iaf bestämt mig för att inte fråga nått mer innan jag blir upphämtad i Örebro för då är det för sent att backa ur =) personlig utveckling.nu?

På tal om utvecklings projektet så glömde jag ju berätta hur det gick på förskolan igår!
Vi kom dit vid 9 tiden på morgonen och då var alla barn på väg ut tillsammans med några ur personalen... jag har aldrig varit på nått dagis förut (med undantag för en prao-vecka i ett dagiskök) så det är tur att jag istället har lite stallvana och ändå vet hur man bommar igen div. grindar och andra inhängningsanordningar ;)

Som sagt, barnen var på väg ut och dom flesta av dom stog därför mer eller mindre påklädda direkt innanför dörren och tillsammans lyckades dom nog representera varenda sinnestämmning som finns.

Den första stackars tjejen jag höll på att snubbla över stog fullt påklädd med en gul väst som grädden på moset och såg i det närmaste apatisk ut.
Det är en ganska vanligt förekommande syn när jag närmar mig små barn och som reglel brukar det efterförljas av en fruktansvärd gråtattck (dock inte denna gång!).
Lite senare kom en liten kille rultandes, även han med två ton kläder och jag bestämde mig för att koncentrera mig på dessa två sötnosar, dom andra vilddjuren som klättrade på väggarna, hängde i tak kronan (gjord av pärlor) eller som skrek rakt ut gav mig känningar av att ett panikångest anfall kom smygande och jag försökte undvika att se personalen i ögonen för att dom inte skulle se min stirriga blick.

Till slut hade vi iaf nått avdelningens skyddsrum, förlåt personalrum, och jag ramlade ihop i soffan och kunde sakta men säkert känna att både pulsen och andningen började återgå till det normala.
Då hade jag dock inte tänkt så långt som att jag skulle bli tvungen att ta mig ut därifrån en och en halv timme senare...

Kommentarer
Postat av: Hanna

Visst är det underbart med kids???!!! ;-)

2008-10-22 @ 12:31:55
URL: http://husdrommen.blogg.se/
Postat av: allicen

Hanna:

Hehe!!!

2008-10-22 @ 22:12:30
URL: http://allicen.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0