Organdonation
Den dagen min kropp ligger vit på ett lakan och mitt hjärta och min hjärna inte längre fungerar...
Ge då mina ögon till en man som aldrig sett en soluppgång, ett barnansikte eller kärleken i en kvinnas ögon.
Ge mitt hjärta till någon vars eget hjärta bara givit honom ändlösa dagar av smärta.
Ge mitt blod till tonåringen som drogs fram ur bilvraket så han får se sina framtida barn leka.
Ge mina njurar till en människa vars liv vecka efter vecka är beroende av en maskin.
Ta mina ben, varenda muskelfiber och nerv i min kropp och finn en metod som gör det möjligt för ett invalidiserat barn att gå.
Utforska vartenda skrymsle, ta mina celler om så behövs och odla dem så att en stum pojke kan heja på sitt favoritlag och en döv flicka kan höra regnet smattra.
Bränn det som är kvar av mig och sprid askan för vinden.
Om ni måste begrava något så begrav mina fel, mina misstag, mina svagheter och fördomar.
Om ni händelsevis vill komma ihåg mig, gör det genom ett vänligt ord till någon som behöver det.
Precis som det nämns i den här artikeln så tror jag att många tycker att frågan om organdonation är väldigt svår och så måste man få tycka! Jag har själv tagit hem ett donationskort från apoteket men ännu inte förmått mig att fylla i det... jag känner mig som en dålig människa när jag inte bara klarar av att sätta ett kryss och sen leva med mitt beslut, men ändå känner jag mig inte redo ännu även fast jag innerst inne vet att jag inte vill behöva fundera mer!
Det händer lite då och då att man läser om människor som är i akut behov av organ men att det inte finns några... men är det verkligen helt sant? Skulle inte problematiken minska om man slutade att döma ut människor på förhand?
Har du bestämt dig?
