vilken väg ska man gå?
Har varit på första mötet med min nya "etik" grupp idag... Det känns konstigt, för jag vet inte hur det gick...
Jag vet ingenting om deras värld och det är svårt för mig att följa med i deras samtal.
Kanske är det en sån sak som jag skulle se som en utmaning, men jag vet inte om jag räcker till!
Usch! jag trodde att jag det skulle kännas skönt när första träffen var avklarad och att jag inte behövde vara så nervös inför nästa då, men nu vet jag inte längre... nu känner jag mig nästan mer vilsen än innan!
Idag kände jag också att jag verkligen saknar Da Boss... vi pratade på mötet om vikten av att ha en arbetsledning nära och som visar sin uppskattning osv...
Tyvärr kan jag inte referera till mitt jobb i sökandet efter den chef/arbetsledare som faktiskt bryr sig på riktigt.
Men, det gjorde eller kanske ska jag säga gör, Da Boss!
Hon styrde och ställde med alla sina underhuggare om det så va från operationsbordet, men hon gör det genom att PEPPA oss... och visst, i den verksamheten handlar det om pengar på ett annat sätt, men faktiskt så kändes förtjänsten som en väldigt liten del.
Hon frågar hur man mår... hon lyssnar fast hon inte har tid... och hon tröstar... fast hon ibland har haft ett helvete själv.
Hennes dörr är alltid öppen, hon tar sig alltid tid och hon står för det hon säger.
Vissa dagar ångrar jag så grymt mycket att jag inte är den där modiga som vågar kasta mig över stupet och prova mina vingar... vem vet... kanske hade jag fixat det?
Så... tycker ni att jag ska försöka på riktigt en gång? och om jag gör det, finns ni där för mig då?
Jag vet ingenting om deras värld och det är svårt för mig att följa med i deras samtal.
Kanske är det en sån sak som jag skulle se som en utmaning, men jag vet inte om jag räcker till!
Usch! jag trodde att jag det skulle kännas skönt när första träffen var avklarad och att jag inte behövde vara så nervös inför nästa då, men nu vet jag inte längre... nu känner jag mig nästan mer vilsen än innan!
Idag kände jag också att jag verkligen saknar Da Boss... vi pratade på mötet om vikten av att ha en arbetsledning nära och som visar sin uppskattning osv...
Tyvärr kan jag inte referera till mitt jobb i sökandet efter den chef/arbetsledare som faktiskt bryr sig på riktigt.
Men, det gjorde eller kanske ska jag säga gör, Da Boss!
Hon styrde och ställde med alla sina underhuggare om det så va från operationsbordet, men hon gör det genom att PEPPA oss... och visst, i den verksamheten handlar det om pengar på ett annat sätt, men faktiskt så kändes förtjänsten som en väldigt liten del.
Hon frågar hur man mår... hon lyssnar fast hon inte har tid... och hon tröstar... fast hon ibland har haft ett helvete själv.
Hennes dörr är alltid öppen, hon tar sig alltid tid och hon står för det hon säger.
Vissa dagar ångrar jag så grymt mycket att jag inte är den där modiga som vågar kasta mig över stupet och prova mina vingar... vem vet... kanske hade jag fixat det?
Så... tycker ni att jag ska försöka på riktigt en gång? och om jag gör det, finns ni där för mig då?
Trackback
